Vi kom över havet

Detta var en annorlunda bok på flera sätt. Den är skriven i vi-form vilket är ovanligt. Den berättar historien om kvinnor som lämnade Japan för att gifta sig med män i USA och hur deras liv förändras efter attacken mot Pearl Harbor.

Det tar väldigt lång tid, men mot slutet så gillar jag boken och rekommenderar den varmt.

En kort, intensiv bok om japanska kvinnor som emigrerar till USA i början av 1900-talet. De kommer för att ingå arrangerande äktenskap och hoppas på ett bättre liv på andra sidan havet. Drömmen om Amerika lever tyvärr inte alltid upp till förväntningarna. Rasism, sexism, ensamhet, hårt arbete och våld. Barnen som föds och deras perspektiv som andra generationens invandrare. Inte helt amerikanska men inte heller helt japanska. Allting ställs på sin spets när Japan attackerar Pearl Harbour och synen på japaner förändras i samhället. Boken är intressant och lärorik. Den tillför ett nytt perspektiv för mig. Dessutom är språket unikt. Den är skriven i ”vi”-form och ger därför inte bara perspektivet av en person utan ger en samlad bild av hur det kunde vara för japanska immigranter för ett sekel sedan.

Jag väljer vanligtvis rejäla mastodontböcker. Alltför smala romaner avfärdar jag ofta som ytliga eller torftiga, en olat jag efter att ha läst Julie Otsukas ungefär 170 sidor korta verk insett att jag verkligen måste sluta med!

Boken tar sin början 1919, på en båt på väg över Stilla Havet. Under däck befinner sig otaliga kvinnor, gemensamt för dem är att de alla har lämnat allt bakom sig för att börja om i USA. Ett nytt liv, hos makar som köpt dem på postorder. Inte för en enda av dem blir detta nya liv som de tänkt sig.

Istället för att välja några enstaka öden låter Otsuka kollektivet tala. I början kändes det konstigt att läsa en bok i ”vi”-form, men det tog inte lång tid att vänja sig. I efterhand undrar jag om det inte är just detta kollektiva berättande som gör att allt känns så verkligt. Skulle boken handlat om en enda person hade det visserligen varit sorligt, men det hade varit lätt att skaka av sig den fiktiva kvinnans vedermödor. Istället vävs hundratals ögonblick ihop och skapar en bild av ett förflutet som känns smärtsamt verkligt. Förmodligen har näst intill varje ögonblick i boken varit sanning för någon kvinna under de årtionden som postorderbrudar varit ett fenomen, och den insikten gör att boken lämnade mig ganska skakad.

Boken förmedlar dessa kvinnoöden från deras långa resa, genom deras liv i det nya landet, fram till andra världskrigets början. Den belyser en oerhört viktig del kvinnohistoria, och en del av såväl Japans som Amerikas historia som fram tills nyligen varit förvånansvärt ouppmärksammad.