Åtta steg mot avgrunden : vårt framtida liv på planeten

Jonathan Jeppsson
Här har vi tuff läsning om vår framtid. Författaren levererar svart på vitt vad som kommer hända fram till 2100. Han gör det utan att fluffa till och försköna den verklighet vi, med största sannolikhet, går till mötes under de närmaste 80 åren. Inget rosa filter, det är vassa kanter och käftsmällar rakt igenom. Vi har levt över planetens tillgångar allt för länge och Moder Jord kommer ta betalt. Politiker vågar inte fatta de beslut som krävs för att vända skutan. Det är mycket snack och liten verkstad i de beslutsfattande leden. Sorgligt nog. Jag känner mig uppgiven under läsningens gång, samtidigt som jag känner miljökämpen i mig. Det är dags att steppa upp och öka engagemanget. Vi är skyldiga våra barn att göra så mycket som möjligt. Så är det bara. Punkt.
Åtta steg mot avgrunden är välskriven och indelad i korta kapitel. Författaren använder sig av avancerad klimatforskning och boken har en diger källförteckning. Det är angelägen läsning och jag ger boken ☕☕☕☕ + en rejäl påtår.
Hur ofta funderar ni kring våra barns och barnbarns framtid? Tror ni att de kommer att få det bra?

För mig är klimatoron ständigt närvarande, men när min yngsta föddes ställde min hjärna in sig på att inte "känna" oron. Innan skickade jag handskrivna brev till mina vänner och försökte väcka engagemang hos de som redan visat intresse, idag känner jag att demonstrera med @extinctionrebellionsv och bygga vårt eget permakulturparadis är det enda jag rimligtvis kan kräva av mig själv.

Jag har därför valt att inte läsa "Den obeboeliga planeten" eller Roy Scrantons bok, av rädsla kanske, jag vet ju redan... Men när denna bok dök upp hos Ordfront bestämde jag mig för att ändå våga.

Jonathan Jeppsson beskriver problemet, tar oss på en resa in i framtiden, ett årtionde i taget, och diskuterar eventuella lösningar. Spoiler alert: lösningarna är få och problemet är stort. De som t.ex. rättfärdigar sina utlandsresor med att flyget endast står för två procent av de årliga utsläppen får tänka om när författaren berättar om hur marknaden för kinesiska flyg ökar explosionsartat under 20-talet. Ungdomarna bland Kinas 1,4 miljarder kommer att vilja resa som ungdomar i väst gjort de senaste decennierna och de äldre vill åka på semester. Kina bygger även 290 gigawatts kolkraftverk samtidigt som Bolsonaro vill bygga motorväg genom regnskogen för att förenkla exploateringen och Modi i Indien försöker styra om landets vatteninfrastruktur på bekostnad av Pakistan. Båda nationerna, som redan hatar varann, har kärnvapen.

Jag lär mig andra saker också, som den belastning streamingtjänster, datorspel och air conditioners innebär. Och att filmen "Hitta Nemo" bidrog till omfattande korallrevsblekning.

Är det då kört? Ja, antagligen. Jag ser ingen som helst politisk vilja att ta i. Ingen politiker säger som det är, att vi behöver begränsa oss kraftigt, leva med försämrade villkor och bygga upp ett nytt system från grunden, ett som inte drivs av tillväxtberoende och konsumtion. Och i de mörkaste stunder känns det också som att ingen skulle rösta på den politiker som sa sanningen.

Läsningen gör mig tankfull, men inte nödvändigtvis deprimerad. Den stärker den mer radikala klimataktivisten inom mig och ger mig muskler att ta i när jag diskuterar med andra. Och jag ber alla som är det minsta intresserade av att jorden ska fortsätta finnas kvar för våra barn samt för otaliga andra arter vi drar med oss ner i förfallet.