I skuggan av Assange

Bok av Anna Ardin
"Anna Ardin har skrivit en uppriktig bok om livet i skuggan av en hjälte. En rapport som vi kan ställa sida vid sida med Klubben, Catch and kill och She said i kategorin upprättelser." Expressen Under våren 2010 är visselblåsarsajten Wikileaks på allas läppar. Den organisation Anna Ardin arbetar för bjuder in talespersonen Julian Assange till ett seminarium i Stockholm. Eftersom han av säkerhetsskäl inte vill bo på hotell får han bo i hennes lägenhet. När Julian en vecka senare flyttar ut är Anna en av de två kvinnor som går till polisen och berättar att han utsatt dem för sexuella övergrepp. Istället för att vittna i den rättegång som aldrig blev av, skildrar hon här sina upplevelser. Det är också en berättelse om ett drev, där Anna utsattes för så mycket hot och hat att polisen bedömde att hon behövde personskydd. Ett vittnesmål om tio år i skuggan av en hjältemyt och en appell för att belysa kvinnors rättigheter, som allt för ofta hamnar i skuggan av sådant som anses viktigare. Det är en historia utan änglar och utan monster, där hjältar kan vara skurkar och där sanningen ofta finns i nyanserna mellan det svarta och det vita.
3 utgåvor
Välj utgåva
I skuggan av Assange : Mitt vittnesmålSvenska - Pocket
ISBN: 9789180060462
I skuggan av Assange : Mitt vittnesmålSvenska - Ljudbok
ISBN: 9789180061780
I skuggan av Assange : Mitt vittnesmålSvenska - E-bok
ISBN: 9789180060479
Först och främst: att de här böckerna ens behöver skrivas. Det är en skam att vi inte kommit längre. Att människor som blivit utsatta för brott måste skriva böcker för att för en gångs skull få tala till punkt, få berätta vad som hänt och för att få människor att kanske, kanske förstå att man inte anmäler våldtäkter för att tjäna pengar/få uppmärksamhet/vill sätta dig nån. Våltäkter anmäls för att den som anmäler BLIVIT VÅLDTAGEN. Precis som i alla andra fall är det endast 2 % som ljuger om våldtäkter. 98% av alla anmälda fall är därför av sanning. Att tvivla på någon som berättar om en våldtäkt är därför nästan statistiskt helt fel, det bör vara så att man tror på berättelsen tills motsatsen bevisats snarare än, som det är idag, tvärtom. Att man tror på förövaren tills motsatsen bevisats. Om man ens tror på den våldtagna då.

Men nu går jag min aggression i förväg, så att säga. Anna Ardin var en av två kvinnor som 2010 anmälde Julian Assange för våldtäkt. Då han sedan efter det återkommande vägrat lämna över sig till det svenska rättsväsendet har det blivit en rättegång som skjutits upp, gång på gång, för att till sist läggas ner. Om Assange fått skit för att han inte inställt sig? Nja, inte nämnvärt. Om Anna och Maria fått skit för att de anmälde? Oh ja, skit är en extrem underdrift. Anna levde till och med under polisskydd under en period på hemlig ort för att drevet mot henne var så stort. För att hon berättat om något hon varit med om och som hon upplevde var ett övergrepp mot hennes kropp! Det är så innihelvete fel.

Boken är mycket tydlig, grundläggande och förklarande. Ibland känns den som en grundkurs i feminism men jag tror att det är ett sätt för Anna att inte under några omständigheter riskera att ens den mest illvilliga läsare ska kunna läsa in några oklarheter, utan det ska vara tydligt, så tydligt det bara går. Anna själv betonar dock att vi måste börja förstå att saker och ting inte är svart-vita, utan att det mesta som anmäls, liksom det mesta i livet, befinner sig i gråzonerna. En person är inte 100% ond eller 100% god. Man kan vara människorättsaktivist och våldtäktsman på samma gång. Man kan sympatisera för Wikileaks och ändå acceptera att deras ledare utfört övergrepp på kvinnor. Det GÅR. Det är dock svårt att efter att ha läst om Julian Assange på minsta sätt sympatisera med honom. Och allt det är hans eget fel: mot bokens slut, när det beskrivs hur han skrikande och sparkandes bärs ut från Ecuadors ambassad i London, är det svårt att se honom som något annat än en stor, patetisk mansbebis. Som kletar bajs på väggarna och lämnar smutsiga kalsonger för att jäklas, som inte tvättar sig, som vägrar hjälpa till eller låta sig ställas till svars för sina egna handlingar. Beskrivningen är egentligen inte det minsta förvånande. Har man följt kontot mansbebisar på instagram inser man att det finns en överhängande andel män som faktiskt beter sig såhär på daglig basis (utan att bli polisutsläpade från ambassader, visserligen). Det som är förvånande är att samhället LÅTER dem bete sig såhär. Att deras beteende försvaras, rent av uppmuntras. Och att de som säger ifrån eller sätter ner foten, eller som helt enkelt bara berättar om det de upplevt, blir de som straffas. Det är så hemskt, sorgligt och förbannat fel att jag skakar. Men ju fler vi blir som får upp ögonen, som sprider de utsattas ord och som vänder handlingar som dessa ryggen, desto större är chansen att vi så småningom kan få igenom en förändring, och placera skulden där den hör hemma: hos förövaren. Aldrig hos offret.
Jag var inte insatt i fallet när detta hände, men jag minns ändå när det utspelade sig, hur man tänkte att nått konstigt måste det ju vara. Riktigt insiktsfullt och intressant! Boken är välskriven och Anna Ardin känns enormt stark som lyckas visa att denna tragiska händelse är grå, inte svart eller vit. Hon är även en utmärkt uppläsare! Rekommenderar alla att läsa/lyssna på denna