Lonely City : Adventures in the Art of Being Alone

Våren 2019 nätshoppade jag en hög med böcker. Under sommarsemestern plockade jag fram den sista av dem. Jag hade medvetet dragit mig för att läsa Olivia Laings bok Den ensamma staden: om konst, ensamhet och överlevnad eftersom den handlar om ensamhet. För även om det på baksidan av boken står att det är en ljus bok, står det också att den är skriven nära ett mörker.

Ensamhet kan vara mycket, mycket svårt. Det finns olika sorters ensamhet och självvald ensamhet är kanske inte svår. Men ändå. Varför väljer man ensamhet? För Olivia Laings del handlade det om att finna sig vara ensam, dumpad, i princip, i New York. Hon hade kommit dit i tron och förhoppningen om att bli sambo. I stället blev hon lämnad ensam, i en storstad, i ett främmande land. Den här boken handlar om konsten som verktyg att överleva, men även om konsten som andningshål. Läsaren får följa några olika sorters konstnärer och jag ska väl erkänna att jag känner till en eller två.

Men ändå. Jag läser den här boken med blyertspenna. Särskilt i början av boken får jag så många både aha-upplevelser och jaha-upplevelser. Det boken främst ger mig är att den får mig att känna mig mindre konstig. För om det var några som var konstiga, märkliga och udda var det konstnärerna som Olivia Laing skriver om. Notera dock att jag skriver detta utan att vara sarkastisk eller raljerande. Som så ofta är jag konstaterande.

Jag får ut mycket av den här boken, men hade kanske önskat att jag känt till mer om de omskrivna. Visserligen googlade jag en hel del under läsningen, fast det är ju inte samma som att redan veta. Nåja, jag har strukit under många passager och det är svårt att välja bara en att citera här. Här kommer den det blev, slumpmässigt utvald, ska tilläggas:

”[…] När människor är på väg in i ett tillstånd av ensamhet triggas vad psykologer kallar en överdriven vaksamhet för sociala hot. […] I detta tillstånd […] tenderar personen att uppleva världen som alltmer negativ och både förväntar sig och kommer ihåg oförskämdheter, avvisningar och aggressiva utspel och tillskriver dem större vikt och betydelse än trevligare och vänligare interaktioner. Detta skapar förstås en ond cirkel, där den ensamma personen blir alltmer isolerad, misstänksam och tillbakadragen. […]
Det betyder att ju ensammare en person blir, desto sämre blir den på att navigera i sociala sammanhang. […]

Mitt omdöme blir högt.