Brighton, 1950s, mid-winter. Two missing children are found buried under snow in this chilling new case for DI Stephens and Max Mephisto. Max's star turn in Aladdin has been overshadowed by the murder of two local children. With fairy tales in the air, it's not long before the press have found a nickname for the case: 'Hansel and Gretel'. 'An excellent whodunnit, matched by the terrific down-at-heel atmosphere of postwar Brighton' - The Times DI Edgar Stephens has plenty of leads to investigate. The missing girl, Annie, used to write plays and perform them with her friends. Does the clue lie in Annie's unfinished - and rather disturbing - last script? Or might it lie with the eccentric actor types who have assembled for the pantomime? Once again Edgar enlists Max's help in penetrating the shadowy theatrical world that seems to hold the key. But is this all just classic misdirection?
Raskt har jag hoppat vidare bland Elly Griffiths Brighton-mysterier. Jag fick ju de fem första böckerna i serien i julklapp. Och jag bara älskar dem! Nu har jag plöjt den andra delen i serien, Smoke and Mirrors.
Tillbaka i Brighton är det år 1951 och vinter. Två barn försvinner, Annie och Mark. Eftersom det är mycket snö och mycket kallt pågår ett intensivt eftersökningsarbete. Dessvärre hittas barnen döda, mördade i vackra Devil’s Dyke utanför Hove. Runt omkring barnen ligger polkagrisar (Brighton Rocks) och karameller. Polisen Edgar Stephens får hand om fallet och han drar paralleller till sagan om Hans och Greta. Men fler personer faller offer för mördaren. Även denna gång finns Edgars krigarkompis, magikern Max Mephisto, i närheten eftersom fallen tycks ha anknytning till teatervärlden. Så gör även Ruby, hans dotter, en ung kvinna som Edgar är mycket förtjust i.
Det är inte alls svårt att komma in i boken. Jag färdas tillbaka till Brighton, där jag faktiskt upplevde en ruggig vinter en gång på medeltiden när jag bodde där som ung. Den här gången gläds jag åt att få ”se” så mycket mer av stan än i den första delen. Men försvunna och mördade barn är förstås inget att skratta åt. Det är spännande redan från början och en kamp mot tiden.
Den här serien påminner lite om Agatha Christie i det att böckerna är en sorts mysiga pusseldeckare. De är också spännande och otäcka, men det är själva kriminalarbetet som är det viktiga. Karaktärerna är sympatiska, framför allt Edgar, som är en mycket känslig polis. Även den kvinnliga polisen i hans team, Emma, är sympatisk. Märkligt nog är båda väldigt barnkära. Utan att nån av dem har barn själva får de liksom barn ”i sängen” båda två. Dessutom finns ett litet, men viktigt HBTQ-tema i boken. Brighton var redan på 1950-talet ett centrum för HBTQ-personer.
Jag gillar de här böckerna, de två jag hittills har läst, jättemycket, helt enkelt. De går lika snabbt att läsa som deckare på svenska.
Mitt omdöme blir det högsta, surprise, surprise!
Tillbaka i Brighton är det år 1951 och vinter. Två barn försvinner, Annie och Mark. Eftersom det är mycket snö och mycket kallt pågår ett intensivt eftersökningsarbete. Dessvärre hittas barnen döda, mördade i vackra Devil’s Dyke utanför Hove. Runt omkring barnen ligger polkagrisar (Brighton Rocks) och karameller. Polisen Edgar Stephens får hand om fallet och han drar paralleller till sagan om Hans och Greta. Men fler personer faller offer för mördaren. Även denna gång finns Edgars krigarkompis, magikern Max Mephisto, i närheten eftersom fallen tycks ha anknytning till teatervärlden. Så gör även Ruby, hans dotter, en ung kvinna som Edgar är mycket förtjust i.
Det är inte alls svårt att komma in i boken. Jag färdas tillbaka till Brighton, där jag faktiskt upplevde en ruggig vinter en gång på medeltiden när jag bodde där som ung. Den här gången gläds jag åt att få ”se” så mycket mer av stan än i den första delen. Men försvunna och mördade barn är förstås inget att skratta åt. Det är spännande redan från början och en kamp mot tiden.
Den här serien påminner lite om Agatha Christie i det att böckerna är en sorts mysiga pusseldeckare. De är också spännande och otäcka, men det är själva kriminalarbetet som är det viktiga. Karaktärerna är sympatiska, framför allt Edgar, som är en mycket känslig polis. Även den kvinnliga polisen i hans team, Emma, är sympatisk. Märkligt nog är båda väldigt barnkära. Utan att nån av dem har barn själva får de liksom barn ”i sängen” båda två. Dessutom finns ett litet, men viktigt HBTQ-tema i boken. Brighton var redan på 1950-talet ett centrum för HBTQ-personer.
Jag gillar de här böckerna, de två jag hittills har läst, jättemycket, helt enkelt. De går lika snabbt att läsa som deckare på svenska.
Mitt omdöme blir det högsta, surprise, surprise!