Fågelbarnet
Bok av Inger Frimansson
Stockholm 2005
Fågeln som bor hemma hos Justine Dalvik i huset vid Mälarens strand är sig inte lik. Även mannen som hon lever med drar sig undan och börjar förändras, och en dag försvinner han spårlöst. Ångesten växer i Justine. Hela hennes trygghet är hotad, och det blir knappast bättre av att en av plågoandarna från förr på nytt dyker upp i hennes liv. Samtidigt försöker den blinda sjuttonåriga Christa stå ut med hur hennes tillvaro har blivit efter Det Ofattbart Hemska som tog hennes pappas liv. Mamman har sålt villan som Christa älskade och har tvingat in dem båda i en trång liten stadslägenhet. Christa saknar desperat sitt gamla liv. En dag är också Christa försvunnen och kvar finns bara ett brev. Christa behöver hjälp. Och det fort. Fågelbarnet är en fristående fortsättning på de prisbelönta böckerna om Justine Dalvik.
***
Inger Frimansson har gett ut över 40 böcker och är översatt till 16 språk. Hon är en av Sveiges mest älskade och prisbelönta författare och har beskrivits som en mästare på att bygga upp en krypande spänning.
Frimansson har en författarstil som ingen annan, språket är som ett rinnande vatten och gestaltningarna fantastiska. Hon är otvivelaktigt i en klass för sig. Spänningen byggs på ett mästerligt subtilt sätt, tills den intagit varje cell av ens kropp. Det går inte att släppa boken förrän boken är utläst. Ja, inte ens efter det. En del böcker kräver att jag tar en paus efter läsning, då karaktärerna och handlingen lever kvar ett slag. Det här är definitivt en sådan bok.
Justine är en komplex personlighet, rätt obehaglig och lynnig. Det bidrar till att det är svårt att lista ut hur allt ska sluta, känslan är att hon kan hitta på lite vad som helst. Samtidigt är det svårt att inte drabbas av någon form av sympati för Justine. Hon har en tuff historia i sitt bagage, så någonstans finns där en önskan om att hon ska få sin hämnd och rättvisa skipad.
Jag undrar om inte Fågelbarnet kommer att ge henne ännu ett pris för årets bästa svenska kriminalroman? Jag vågar (utan minst tvekan) sätta pengar på det. Frimansson är lysande. Precis som vanligt.
Justine är en komplex personlighet, rätt obehaglig och lynnig. Det bidrar till att det är svårt att lista ut hur allt ska sluta, känslan är att hon kan hitta på lite vad som helst. Samtidigt är det svårt att inte drabbas av någon form av sympati för Justine. Hon har en tuff historia i sitt bagage, så någonstans finns där en önskan om att hon ska få sin hämnd och rättvisa skipad.
Jag undrar om inte Fågelbarnet kommer att ge henne ännu ett pris för årets bästa svenska kriminalroman? Jag vågar (utan minst tvekan) sätta pengar på det. Frimansson är lysande. Precis som vanligt.