Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort

Eric Rosén
Erics pappa är en helt normal pappa. Han kan bädda Erics säng, skala räkor och sjunga godnattvisor. Men det är sålänge som han tar Stesolid, Doloxene och Sobril. Eric är 17 år när hans telefon ringer och hans bror berättar att deras pappa är misstänkt för att ha mördat en kompis. En känslosam berättelse om kärlek, missbruk och föräldraskap. Mindre

Erics pappa är en helt normal pappa. Han kan bädda Erics säng, skala räkor och sjunga Mer

När Eric Rosén är barn vet han ingenting annat om än att hans pappa måste äta tabletter av alla dess slag för att orka vara så duktig på att skala räkor, köra bil, reflektera djupt över livet och orka ta hand om honom om helgerna.
Eric växer upp i skuggan av sin fars alkohol och drogmissbruk, också även i skuggan av sin mammas utmattningsdepression. När dessutom pappa Sven blir anklagad för mord på en kompis, omkullvälter hela Eric och hans splittrade familjs tillvaro. Vad är sant och vad är inte? Särskilt när pappa Sven inte själv minns exakt vad som hände den där kvällen som kom att prägla hans och sina barns liv för all framtid.

Jag blev oerhört berörd av den här sanna berättelsen. Eric skriver en rak och brutalt ärlig bok där man med integritet får lära känna honom, och lära känna Sven, missbrukaren, pappan, den anklagade.
Författaren skildrar öppet och sårbart sin uppväxt som mycket handlar om sina föräldrars tillkortakommanden.
Han lyckas också väl beskriva sin fars sårbarhet och jag uppfattar pappa Sven som väldigt ärlig med vem han är. En varm och snäll människa som i livet hamnat snett och som Eric beskriver, aldrig lyckats finna någon riktig livsvilja.
Eric delar tacksamt med sig delar av sin fars brev inifrån fängelset och jag kommer att som läsare trivas bland pappa Svens ord, hans betraktelser på livet som är honom hårt, och jag uppskattar hans små härliga reflektioner.
En mycket läsvärd, gripande debut om att växa upp vid sidan av där missbruket satt sina klor djupt och hur man formas därefter.