Liknande böcker
Slutet
Bok av Mats Strandberg
Hur kan man leva sitt liv till det yttersta på bara några månader, framför allt när du exakt vet vilket klockslag som du ska dö? Sjutton år gammal och det är den sista sommaren innan världen försvinner under fötterna. När inte sex och droger har några verkande effekter är den sista utvägen döden.
Jag lyfter på hatten för Mats Strandberg som vågade skriva denna berättelse, för han gör det väldigt, väldigt bra. Språket är fantastiskt, handlingen går lagom fort fram. De psykologiska djupen finns där i huvudpersonernas många reflektioner omkring livet, den slutgiltiga döden (eller är den verkligen det?), framtiden och vad som till syvende och sist faktiskt betyder något. Jag sögs in i berättelsen och kunde inte förmå mig själv att sluta! Däremot;
Jag känner inte igen mig i den kristendom som beskrivs. Och att detta med religionskritiken skulle bli ett sådant genomgående tema tycker jag gjorde att läsningen blev stundvis svår. Tonen blir närmast raljant ibland. Religionskritik kan absolut ha sin plats, men det kan bli för mycket också. Och under en stor del av boken känner jag att det kanske blir för skarpt och kantigt.
Berättelsen kom att handla mycket om kristendom. Vilket på ett sätt är lite synd. Berättelsen utspelar sig visserligen i ett sekulärt Sverige som vi ju vet har sina rötter i kristendomen, men det känns lite tomt utan en enda notis i tv eller på nätet kring hur andra större världsreligioner hanterar den sista tiden. För jag tänker mig ändå att de också möts i sina helgedomar för att invänta kometen.
Mot slutet tycker jag att det blir mer nyanserat. Slutet blir en fin skildring av hur tro, oavsett sort, kan bära en människa genom det svåraste. Det blir också en fin, försonande skildring av vad kyrkan som instution ändå betyder för människor. Att vi behöver varandra. För Slutet handlar givetvis inte bara om religion, det handlar mycket om detta att vara människa, hur vi hanterar faktumet att vi en dag ska dö, hur vi hanterar känslan av meningslöshet och hur vi behöver ett hopp oavsett hur vi formulerar det.
Det är en stor bok Strandberg skrivit. En svår. Tankeexperimentet är så verklighetstroget att det skalar av en del lager i mig som till slut ger mig samma krypande magvärk som karaktärerna, och också en avslutande tacksamhet för att jag inte stiger ur berättelsen in i en värld som ska gå under om några veckor.
Jag känner inte igen mig i den kristendom som beskrivs. Och att detta med religionskritiken skulle bli ett sådant genomgående tema tycker jag gjorde att läsningen blev stundvis svår. Tonen blir närmast raljant ibland. Religionskritik kan absolut ha sin plats, men det kan bli för mycket också. Och under en stor del av boken känner jag att det kanske blir för skarpt och kantigt.
Berättelsen kom att handla mycket om kristendom. Vilket på ett sätt är lite synd. Berättelsen utspelar sig visserligen i ett sekulärt Sverige som vi ju vet har sina rötter i kristendomen, men det känns lite tomt utan en enda notis i tv eller på nätet kring hur andra större världsreligioner hanterar den sista tiden. För jag tänker mig ändå att de också möts i sina helgedomar för att invänta kometen.
Mot slutet tycker jag att det blir mer nyanserat. Slutet blir en fin skildring av hur tro, oavsett sort, kan bära en människa genom det svåraste. Det blir också en fin, försonande skildring av vad kyrkan som instution ändå betyder för människor. Att vi behöver varandra. För Slutet handlar givetvis inte bara om religion, det handlar mycket om detta att vara människa, hur vi hanterar faktumet att vi en dag ska dö, hur vi hanterar känslan av meningslöshet och hur vi behöver ett hopp oavsett hur vi formulerar det.
Det är en stor bok Strandberg skrivit. En svår. Tankeexperimentet är så verklighetstroget att det skalar av en del lager i mig som till slut ger mig samma krypande magvärk som karaktärerna, och också en avslutande tacksamhet för att jag inte stiger ur berättelsen in i en värld som ska gå under om några veckor.