Liknande böcker
Kring denna kropp
Bok av Stina Wollter
Stina Wollter berättar och samtalar med oss om möten med människor som berört henne. Hon utgår ofta från sin kropp och dess minnen av de som rört vid henne, berört henne, skakat om henne. En personligt hållen berättelse om ideal, normer och motstånd. Vi bestämmer själva över våra kroppar och hur vi förhåller oss till dem.
Stina Wollters bok Kring denna kropp fick jag i julklapp 2018. Jag var på författarträff på hösten samma år och lyssnade på Stina Wollter och Maria Ernestam när de berättade om sina nya böcker. Det var riktigt intressant och roligt! Författarträffar besöker jag gärna igen. Men extra roligt var det just den gången därför att jag har fått en del berättat för mig om just Stina Wollter tack vare hennes mamma. Mamma Annie och jag både jobbade ihop och bodde grannar under 1980-talets slut. Det var spännande att öppna den här boken.
Stina Wollter blev viral när hon släppte sina dansfilmer på Instagram. Jag hade tidigare följt henne, men avföljt henne. Jag vet varför och det har inte med Stina Wollter att göra utan annat. Hur som helst, jag missade dansfilmerna och jag inser att jag har missat mycket annat också. I den här boken, som klassas som självbiografi fast jag tycker att den snarare innehåller krönikor, bjuder författaren mig som läsare på så mycket mer än berättelsen om dansfilmerna och den uppståndelse de skapade. Jag får läsa om hennes känslor och tankar i relationen med systern Ylva, hon med både diabetes och anorexia. Hon som gick bort alldeles för tidigt. (Och då hade syskonen redan mist en bror.) Ylva, som var lika gammal som jag. Och händelsen med chiffonjén… den gör mig så förbannad!!! Vidare bjuds jag på andra glimtar från familjen – mamma, pappa och kära styvmamman samt de egna barnen. Lisa, minns jag, var rätt busig som liten…
Ja, Stina Wollter bjuder på mycket i den här boken. Inte bara sin familj, för övrigt, utan på sin kropp. Och som gammal (nåja…) bloggare kan jag bara instämma i det faktum att ingen tvingar nån annan att följa ens konto. Om folk blir så jävla störda – på texter, bilder, filmer eller vad… Sluta följ, då! Och sluta kalla oss saker vi inte är. Stina Wollter skriver så enkelt och klart på sidan 100 i sin bok:
”[…] Jag skiter i vad elakingar kallar mig eftersom jag vet att jag heter Stina […]
Skildringen i bokens slut av mamma Annies sista tid är bara så skör och galet vacker och ändå jordnära att jag rörs till tårar.
Avslutningsvis… jag är en Pelargonkvinna, men jag är långt ifrån nån tant och mina pelargoner är inte tuktade. (Den som fattar, fattar.)
Mitt omdöme blir det högsta.
Stina Wollter blev viral när hon släppte sina dansfilmer på Instagram. Jag hade tidigare följt henne, men avföljt henne. Jag vet varför och det har inte med Stina Wollter att göra utan annat. Hur som helst, jag missade dansfilmerna och jag inser att jag har missat mycket annat också. I den här boken, som klassas som självbiografi fast jag tycker att den snarare innehåller krönikor, bjuder författaren mig som läsare på så mycket mer än berättelsen om dansfilmerna och den uppståndelse de skapade. Jag får läsa om hennes känslor och tankar i relationen med systern Ylva, hon med både diabetes och anorexia. Hon som gick bort alldeles för tidigt. (Och då hade syskonen redan mist en bror.) Ylva, som var lika gammal som jag. Och händelsen med chiffonjén… den gör mig så förbannad!!! Vidare bjuds jag på andra glimtar från familjen – mamma, pappa och kära styvmamman samt de egna barnen. Lisa, minns jag, var rätt busig som liten…
Ja, Stina Wollter bjuder på mycket i den här boken. Inte bara sin familj, för övrigt, utan på sin kropp. Och som gammal (nåja…) bloggare kan jag bara instämma i det faktum att ingen tvingar nån annan att följa ens konto. Om folk blir så jävla störda – på texter, bilder, filmer eller vad… Sluta följ, då! Och sluta kalla oss saker vi inte är. Stina Wollter skriver så enkelt och klart på sidan 100 i sin bok:
”[…] Jag skiter i vad elakingar kallar mig eftersom jag vet att jag heter Stina […]
Skildringen i bokens slut av mamma Annies sista tid är bara så skör och galet vacker och ändå jordnära att jag rörs till tårar.
Avslutningsvis… jag är en Pelargonkvinna, men jag är långt ifrån nån tant och mina pelargoner är inte tuktade. (Den som fattar, fattar.)
Mitt omdöme blir det högsta.