Döden den bitterbleka

Bok av Anne-Marie Schjetlein
»Du och jag Andreas, vi kommer få det så bra. Du kommer älska mig, bara mig.« Halmstad plågas av ett pedofilrykte. Som kirurg tvingas Andreas ta emot skadade pojkar på sjukhuset. Utnyttjade kroppar. Oron växer sig större, ockuperar honom. En pedofil. Kan Petra verkligen ha någonting med det här att göra? Trots att Andreas inte sett skymten av Petra på ett år kan han inte slappna av. Hennes sista ord gnager. Hon mördade för att komma honom nära ändå har han inte kontaktat polisen. Om du gör det kommer jag tillbaka. Men inte till dig. Utan till dina kära söner. Så Andreas tassar på tå, tvekar inför relationer som lockar, osäker på vad som kan väcka Petras vrede.
Även i del två av Anne-Marie Schjetleins hittills (2017) tre böcker är kirurgen Andreas Nylund bokens centralfigur. Döden den bitterbleka utspelar sig också delvis i sjukhusmiljö, precis som del ett. Andreas är nu änkling med två små pojkar. Han och grannfrun Stina hjälps åt med bådas barn. Eller rättare sagt, det är mest Stina som hjälps åt. Andreas jobbar mycket och får bland annat ta hand om skadade pojkar som kommer till sjukhuset efter att ha blivit utnyttjade av en pedofil. Samtidigt som han är rädd att de egna barnen ska råka ut för pedofilen är han rädd för vad Petra kan hitta på. Petra, som ingen mer än hon själv och Andreas vet är syster till hans döda fru, mördade nämligen för att komma honom nära. Andreas har inte berättat allt för polisen. Skälet: Petra hotade att göra barnen illa om han kontaktade polisen. (Detta avslöjas av bokens baksidestext, det är inte jag som spoilrar!) Som grädde på moset börjar morfar Bert bete sig minst sagt underligt.

Det är som synes ganska många ingångar och trådar i boken. Trots att det inte är alltför länge sen jag läste den första delen, Döden kvittar det lika, minns jag inte riktigt alla karaktärer och händelser. En kort resumé av något slag eller en beskrivning av persongalleriet hade kanske varit bra att få. Jag håller definitivt inte med om att Döden den bitterbleka är en fristående fortsättning i serien såsom baksidestexten säger – i vart fall inte när det gäller den underliggande, fortlöpande historien. Pedofilfallet är däremot en fristående berättelse. Jag tycker att vissa av alla trådarna släpps lite för lättvindigt i boken. Sjukhusmiljön är också bara tydlig bitvis. Dessutom undrar jag vad det är med Andreas som gör honom så eftertraktad. Och vad hände med Hanna?

Men ändå är det nåt i den här boken som får mig att sluka den. Den är lättläst och helt klart en bladvändare, nåt som gör att till och med en ovan läsare nog skulle ta sig igenom den. Skildringarna av den stressiga sjukhusmiljön och familjelivet känns realistiska. Språket är lätt, meningarna och kapitlen korta. På några ställen hittar jag grammatiska fel, men jag överlever. Boken är så fruktansvärt spännande, nämligen.

Mitt omdöme blir högt.