Liknande böcker
Pappas pojke
Bok av Emelie Schepp
En varm sommarkväll ringer en sexårig pojke till sin pappa. Skräckslagen berättar han att någon har tagit sig in i familjens hus i Norrköping. Det är det sista som hörs från pojken innan han försvinner spårlöst.
Åklagare Jana Berzelius leder förundersökningen av det komplicerade fallet. Tillsammans med kriminalkommissarie Henrik Levin och kriminalinspektör Mia Bolander försöker hon ta reda på vad som ligger bakom försvinnandet. Och ju närmare sanningen de kommer desto mer personlig blir utredningen för Jana. Hon inser att det är bråttom, mycket bråttom, att hitta pojken.
Samtidigt begär den skoningslöse Danilo Peña att Jana ska besöka honom i häktet. När hon till slut går med på att träffa honom kastas hon in i en fruktansvärd kamp på liv och död, där allt sätts på spel och ingen går säker.
Pappas pojke är den fjärde delen i Emelie Schepps serie om åklagare Jana Berzelius. Serien har på kort tid blivit en internationell succé och är idag såld till 30-talet länder. Emelie Schepp utsågs till Årets Deckarförfattare 2016.
Jag hade suktat efter den ett bra tag. Men ibland vill jag hålla på nåt lite längre, så att jag har nåt att se fram emot. Det är Emelie Schepps fjärde bok om åklagaren Jana Berzelius, Pappas pojke, jag skriver om. Det var nämligen den jag hade suktat efter. Jag läste och läste och läste en kväll, men ögonlocken blev för tunga. Morgonen därpå återstod cirka 50 sidor av boken – och det går ju snabbt att läsa när boken är bra.
Boken handlar om en förälders mardröm, gissar jag: ett barn blir taget. Medan pappa Sam är och handlar ringer sexårige Jonathan till honom och säger att nån har tagit sig in i huset i Norrköping. Jonathan är rädd och Sam säger åt honom att gömma sig. Men inkräktaren slår ihjäl mamman med det i sammanhangen ironiska namnet Felicia (= den lyckliga) som också är hemma och tar med sig pojken. Poliserna Henrik Levin och Mia Bolander griper sig an fallet och åklagaren Jana Berzelius leder förundersökningen. Samtidigt spökar det förflutna för Jana så mycket att hon tvingas till ett val som gör att hon, oavsett hur hon väljer, kan förlora nån som tycker väldigt mycket om henne.
Ja, inte heller den här gången tar författaren livet av nån i Motala, men okejrå, Norrköping får duga. Mordet är emellertid inte det centrala i boken utan hemligheter, skulle jag vilja säga. Emelie Schepp skriver böcker som påminner om skräckfilmer: vid upplösningen pustar läsaren/tittaren ut aningen för tidigt. För det kommer mera. Att göra det på film är ett vanligt grepp, att göra det litterärt är inte helt ovanligt heller. Det som är ovanligt är att göra det bra. Och det gör Emelie Schepp. Generellt är hennes bok en bladvändare. Den går snabbt att läsa för att den är bra, men också för att en bara måste få veta fortsättningen. Snabbt…
Det finns nästan inte nåt att klaga på när det gäller Pappas pojke. Jo en sak: omslaget. Det är i tristaste laget. Men det är insidan som mest räknas när det gäller böcker, eller hur?
Mitt omdöme blir det högsta.
Boken handlar om en förälders mardröm, gissar jag: ett barn blir taget. Medan pappa Sam är och handlar ringer sexårige Jonathan till honom och säger att nån har tagit sig in i huset i Norrköping. Jonathan är rädd och Sam säger åt honom att gömma sig. Men inkräktaren slår ihjäl mamman med det i sammanhangen ironiska namnet Felicia (= den lyckliga) som också är hemma och tar med sig pojken. Poliserna Henrik Levin och Mia Bolander griper sig an fallet och åklagaren Jana Berzelius leder förundersökningen. Samtidigt spökar det förflutna för Jana så mycket att hon tvingas till ett val som gör att hon, oavsett hur hon väljer, kan förlora nån som tycker väldigt mycket om henne.
Ja, inte heller den här gången tar författaren livet av nån i Motala, men okejrå, Norrköping får duga. Mordet är emellertid inte det centrala i boken utan hemligheter, skulle jag vilja säga. Emelie Schepp skriver böcker som påminner om skräckfilmer: vid upplösningen pustar läsaren/tittaren ut aningen för tidigt. För det kommer mera. Att göra det på film är ett vanligt grepp, att göra det litterärt är inte helt ovanligt heller. Det som är ovanligt är att göra det bra. Och det gör Emelie Schepp. Generellt är hennes bok en bladvändare. Den går snabbt att läsa för att den är bra, men också för att en bara måste få veta fortsättningen. Snabbt…
Det finns nästan inte nåt att klaga på när det gäller Pappas pojke. Jo en sak: omslaget. Det är i tristaste laget. Men det är insidan som mest räknas när det gäller böcker, eller hur?
Mitt omdöme blir det högsta.