Häxön
Bok av Anna-Karin Karlsson (fd. Andersson)
Det är sommarlov. Saga och Emil åker med mamma till Blå Jungfrun, ön som kallas både Blåkulla och Häxön.
Det blir väl spännande? säger mamma.
Exakt hur spännande det kommer att bli är det ingen av dem som anar ...
Mitt under rundturen på ön får Saga och Emil syn på en flicka en bit bort. Hon verkar rädd för något. Plötsligt flyttas de genom tiden och hamnar mitt i en jakt på en misstänkt häxa.
Ska Saga och Emil lyckas rädda flickan?
Genom tiden är en serie historiska äventyr som utspelar sig runt om i Sverige. I Häxön besöks Blå Jungfrun. Äventyret utspelar sig på 1600-talet, då många flickor anklagades för häxeri.
Jag började med att läsa den här serien på egen hand för att säkerställa att det inte skulle vara för läskigt för femåringen, eftersom han är lite yngre än målgruppen. Men, jag trodde inte att han skulle tycka att det var läskig utan spännande så vi läste den som kvällsbok under en kväll.
Den är lagom lång som högläsningsbok, mycket bilder och korta tydliga kapitel. Jag tycker att fakta-delen är bra avvägd mot berättelsen och det är väldigt spännande och lärorikt, även för en vuxen. Att illustrationerna är färgkoordinerade med utsidan gillar jag, och att det är färg som känns som att det dessutom passar med temat för boken, i det här fallet blå.
Boken består av 6 kapitel uppdelade på 39 sidor, plus 4 sidor fakta, så varje kapitel är ungefär 6,5 sida långt. Texten är stor och lättläst, så passar bra för målgruppen och för den läsvana yngre läsaren. Det är inte ett särskilt svårt språk, så det passar också bra för målgruppen. Illustrationerna är relativt stora i många fall också, så det är sällan det är ett helt uppslag med bara text, vilket kan vara bra för den som vill läsa den på egen hand.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att det är barnen som är i så stort fokus och som klarar uppgifterna på nästan egen hand. Ett plus också att Ran inte kan hjälpa till fysiskt utan bara kan leda dem rätt på vägen.
Femåringen hade inga som helst problem med att komma ihåg vad som hade hänt när vi slutade läsa och han satt tyst och stilla och lyssnade andäktigt. Han tyckte aldrig att det var för läskigt, men blev lite förskräckt under delen när Saga tvingas slå ner en person och tyckte att det var jättespännande när de var tvungna att hinna ifrån förföljarna. Eftersom familjen går på en visning finns en hel del fakta även inne i berättelsens början, för att sedan mer gestaltas med vad som händer. Det märks att Karlsson vet vad hon skriver om, eftersom hon gör det på ett så flytande och bra sätt.
I slutet av boken finns fakta om både häxprocessen generellt och Blå Jungfrun, men också om den mytologiska Ran, eller sjörået. Jag, som gillar mytologier och folktro, är väldigt förtjust i att det får liv i den här bokserien och det gör det också lite mer spännande. Att det är en varelse från folktron som behöver hjälp av barnen gör det också lite mer ”trovärdigt” att de förflyttas i tiden och dessutom lite mer mystiskt och äventyrligt.
Den är lagom lång som högläsningsbok, mycket bilder och korta tydliga kapitel. Jag tycker att fakta-delen är bra avvägd mot berättelsen och det är väldigt spännande och lärorikt, även för en vuxen. Att illustrationerna är färgkoordinerade med utsidan gillar jag, och att det är färg som känns som att det dessutom passar med temat för boken, i det här fallet blå.
Boken består av 6 kapitel uppdelade på 39 sidor, plus 4 sidor fakta, så varje kapitel är ungefär 6,5 sida långt. Texten är stor och lättläst, så passar bra för målgruppen och för den läsvana yngre läsaren. Det är inte ett särskilt svårt språk, så det passar också bra för målgruppen. Illustrationerna är relativt stora i många fall också, så det är sällan det är ett helt uppslag med bara text, vilket kan vara bra för den som vill läsa den på egen hand.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att det är barnen som är i så stort fokus och som klarar uppgifterna på nästan egen hand. Ett plus också att Ran inte kan hjälpa till fysiskt utan bara kan leda dem rätt på vägen.
Femåringen hade inga som helst problem med att komma ihåg vad som hade hänt när vi slutade läsa och han satt tyst och stilla och lyssnade andäktigt. Han tyckte aldrig att det var för läskigt, men blev lite förskräckt under delen när Saga tvingas slå ner en person och tyckte att det var jättespännande när de var tvungna att hinna ifrån förföljarna. Eftersom familjen går på en visning finns en hel del fakta även inne i berättelsens början, för att sedan mer gestaltas med vad som händer. Det märks att Karlsson vet vad hon skriver om, eftersom hon gör det på ett så flytande och bra sätt.
I slutet av boken finns fakta om både häxprocessen generellt och Blå Jungfrun, men också om den mytologiska Ran, eller sjörået. Jag, som gillar mytologier och folktro, är väldigt förtjust i att det får liv i den här bokserien och det gör det också lite mer spännande. Att det är en varelse från folktron som behöver hjälp av barnen gör det också lite mer ”trovärdigt” att de förflyttas i tiden och dessutom lite mer mystiskt och äventyrligt.