Blå Längtan

Bok av Elisabet Nemert
En dag i februari 1950 föds Naomi i Nigeria. Hon ser inte ut som sina familjemedlemmar och därför vill ingen veta av henne. Samma dag tar Pia sina första andetag i Sverige. Hennes föräldrar är missbrukare och hennes uppväxt blir minst sagt rörig. Efter några år kommer Naomi till Sverige och hamnar i en helvit skola i Årsta. Där möter hon Pia, och från det ögonblicket flätas deras liv ihop.
Den här boken inleds med god potential: två flickor i olika delar av världen föds in i misär år 1950. Naomi i Nigeria föds med läppspalt och förskjuts av sin familj. Pia i Sverige föds in i en missbruksfamilj. Beskrivningarna av de båda flickornas liv är både spännande och gripande. Hur kommer historierna att vävas ihop? Hur kommer det att gå för dem?

Tyvärr är det för mycket annat som blandas in i romanen. Det känns som att författaren har velat peta in så många historiska skeenden som möjligt, vilket innebär onödiga avbrott i händelserna. Om de historiska referenserna hade varit något färre, skulle de även kommas ihåg (åtminstone av mig) bättre. Det är positivt att författaren vill lära ut historia, men när det leder till krystade konversationer sänker det istället boken.

Inledningvis hade boken en potential till ett högt betyg. Jag tycker om att läsa om hur Pia och hennes storebror hanterar de supande föräldrarna och om Naomis liv på savannen. I mitt tycke blir det därefter för mycket som i onödan stoppas in i romanen.