Helena Norrby

I denna nionde deckare om kriminalinspektören Maria Wern ställs hon mot onda krafter enligt en djävulens plan, som smiddes för flera decennier sedan. För trettio år sedan fattade Erik en flickas hand för att inte falla ner i en mörk grotta. I muren fann han en karta från 1816. De båda kommer överens om att ta sig till Gotska Sandön för att själva ta vara på en vrakplundrares skatt, men de måste vänta på rätt tillfälle.

Nu, efter trettio år, är det dags att inkassera, men inget går som planerat. Erik förlorar sitt liv i en bil, ihjälfrusen. Var det verkligen ett naturligt händelseförlopp?

Återigen en spännande kriminalroman av Anna Jansson, läsvärd!

Brott och straff skrevs år 1866 och gavs ut i form av en följetong i en tidning. Det dröjde dock inte länge innan den blev en egen bok och alltsedan dess har bokens enorma popularitet bestått. Med åren har den kommit att bli både en av de mest berömda och mest lästa romanerna. Det är en tegelsten till bok, som man skulle sträckläsa om det bara var möjligt. Ryktet om att det tagit Dostojevskij några få veckor att skriva boken, är svårt att greppa.
Vad är det då som är så otroligt fängslande med denna rysare? Man vet ju redan vem som är mördaren. För mig är det den inre kampen som gör boken, det faktum att man får inblick i hur en mördare resonerar. Huvudpersonen anser till ytan att han är lite förmer än oss andra, och att mord på en illasinnad pantlånerska är rättfärdigad för att hon gör så mycket ont. Samtidigt vet en del av Raskolnikov att så inte är fallet och det tär minst sagt på honom. Det blir en inre rysare av sällan skådat slag. Det finns ingen som kan beskriva en känsla och ett tillstånd som Dostojevskij.

Alltför ofta styrs vi av den där klockan som säger att vi måste gå mot något annat. Tid styr oss så många konkreta sätt. Ändå är tiden så abstrakt. Vi försöker spara tid, trots att den inte kan sparas. Men vi kan använda den väl. Det är något konstigt med tiden, som om själva jagandet efter den gör att vi slösar bort den och inte hinner något. Själv glömmer jag ofta att det behövs ställtid.

Tio tankar om tid är en tankeväckande liten bok om den tid som styr oss, trots att vi ”skapat” den alldeles själva. Det krävs nog en fysiker att förstå tiden på ett sätt som gör att vi kan styra den, istället för att bli styrd av den. Det gäller att skilja på klocktiden och den upplevda tiden. Som att tio minuter i kö kan kännas som en evighet, och en dag i glada vänners lag som ett kort vingslag.
Bodil Jönssons kloka, roliga och underfundiga tankar har hjälpt mig många gånger när jag hastar mot klockan. Den är lika kärnfull och faktaspäckad som man kan förvänta sig av en fysiker som vill nå fram med ett budskap. Inte ett ord i onödan, men heller inget glömt.

Den sista delen av Millennium Trilogin som Stieg Larsson skrev gör upp med allt som de två föregående böckerna har påbörjat. Det är nu vi förstår hur det mesta egentligen hänger ihop, men öppnar också för en fortsättning. Den fortsättningen fick Lagerkrantz skriva då Stieg hastigt gick bort, till och med innan han fick uppleva den enorma internationella succé hans böcker fick.

Med två föregångare i serien som bräckt det mesta vad gäller svensk deckarlitteratur i övrigt, var mina krav oerhört höga på den här boken. Den levde upp till varenda förväntning. Trots de ibland bisarra händelserna, känns vartenda ord i boken äkta. Och jag tackar särskilt för att Stieg Larsson, förutom att skriva deckare som ingen annan i det här landet, passar på att slå ett stort slag mot kvinnovåldet.

Det är alltid verkligheten som är grymmast. Den här filmen handlar om Ted Bundy, USA:s kanske absolut värsta seriemördare. Ted Bundy anses ha mördat upp till hundra människor. Han erkände ett trettiotal innan han dog.
Den här historien berättas mestadels ur flickvännen Elizabeth Kendalls perspektiv.

Vi får följa hur de möttes och hur hon allt mer börjar inse att den man hon älskar och bor med inte är den hon tror att han är. Vi får följa med när han övertygar än den ena och än den andra om hans förträfflighet och hur han var nära att komma undan med allt.

Filmen är filmad som en dokumentär och otroligt trovärdig till sin natur även om den blir något seg ibland. Skådespelarna Zac Efron och Lily Collins övertygar. Det är riktigt svårt att sova om natten efter att ha sett denna film. Min fråga blir också: hur hann han med allt?

Med en tärning till hjälp tar psykiatrikern Luke Rhinehart bort alla moraliska hinder för att göra vad andan faller på. Förlåt, jag menar förstår vad tärningen beslutar. Leken med att låta tärningen bestämma utvecklas snart till att styra hela Lukes liv då han låter tärningen avgöra vilken personlighet han ska vara och de alternativ som tärningen har att ”välja” mellan är de mest märkliga och bisarra.

Kultklassikern Tärningsspelaren väcker frågor om identitet och om vad som är möjligt om man inte har några moraliska betänkligheter utan kan skylla på någon, eller i det här fallet något annat. Den vågar ifrågasätta de värden vi i vårt samhälle ser som fasta. Det gör mig på grund av just detta ibland rent utsagt förbannad.

De är en ungersk familj som alla andra men deras ursprung är judiskt. För dem själva betyder det ingenting, men staten vill utrota dem. 14-åringen György förstår inte det, men blir snart varse det hemska öde den totalitära regimen vill ge familjen. Han själv skickas till Auschwitz och nu börjar ett liv i smuts, misär, sjukdom och tristess.

Det är som att se något genom en kikare och se varje händelse steg för steg. Berättelsen är saklig och detaljerad och helt fråntagen någon dramaturgi, moralpredikan eller känsloyttring. Allt framstår logiskt. Här beskrivs krasst det som händer Guörgy. Det gör boken om mannen till en fruktansvärd historia, levande och cynisk. En bok man inte glömmer i första taget.

Det hade varit en klassisk katastroffilm om det inte varit så att man visste att berättelsen bygger på en sann historia. The Impossible handlar om ett par med barn som stuckit iväg till Thailand på semester. De, liksom så många andra, drabbas av den fruktansvärda Tsunamin och familjen slås i bitar. Efter vågens framfart finns bara förödelse kvar, och människor som försöker hjälpa varandra så gott det går.
The Impossible är en film om människor och hur goda vi kan bli när allt slås sönder. Det är en film om att drabbas av en sann mardröm och faktiskt om att man som rik västerlänning också kan komma ifrån allt bara man hittar alla familjemedlemmar och konsulatet. Men det gäller att komma dit också.
När jag ser filmen kan jag inte låta bli att tänka på alla som drabbades, och alla som fick stanna kvar och städa upp och försöka bygga upp sina liv på nytt i förödelsen. Men filmen handlar inte om dem, tyvärr.

I den här sista delen av Star Wars är det dags att knyta ihop säcken och få till ett rungande avslut. Förväntningarna från oss som tittar är givetvis något regissören JJ Abrams varit medveten om. Det gäller att få med mycket och lite av allt. Det klassiska temat om det onda och det goda är lika tydligt som någonsin, så också att det ska vimla av udda karaktärer från universums alla galaxer. Och det är ingen som försvinner för alltid. Så kanske finns det hopp, nu när Jedis och Sither ska göra upp en gång för alla.
Har man sett de tidigare episoderna är filmen grym.

Leonardo DiCaprio är huvudrollsinnehavaren i detta överlevnadsdrama från vilda västern. Han spelar Hugh Glass, en man som guidar jägare genom ett Amerika fyllt av indianer och stora skogar, berg, vattenfall och slätter. Det läger han har sin bas på blir plötsligt attackerat av delar av indianstammen Arikaras och alla tvingas ta till flykten. Hugh Glass leder evakueringen men när han själv blir attackerad av en grizzlybjörn finns ingen nåd att få.
Det är en mastig huvudroll Leonardo fått i denna film och han gör det bra. Det gör också filmteamet som lyckas visa det storslagna och förunderliga i Dakotas vilda natur.
Det som är mindre bra är att det blir segt på sina håll. Hugh filmas när han kryper, när han går och när han sover. Det är också störande att se hur ojämna resultat de tekniska lösningarna för vissa scener är. När en grizzlyhona överfaller Hugh är resultatet ruggigt realistiskt, när personer sitter på hästar och ska föreställa ryttare blir resultatet inte alls lika bra.