Annette Juhlin

Recensioner

Biohack av Fredrik Paulún

Betyg 3
Kost och hälsa intresserar mig. Jag har hängt med i nya hälsotrender och läst på om de olika riktlinjer vi fått genom åren. Från att äta enligt matpyramiden till att äta enligt GI och LCHF, och nu enligt antiinflammatoriska kostråd och biohacking. Fredrik Paulún är kanske den näringsfysiolog, hälsoförfattare och föreläsare jag förknippar mest med GI; glykemiskt index. GI är ett mått på olika livsmedels effekter på blodsockervärdet.

Nu har Fredrik Paulún givit ut en bok om att biohacka sitt liv, det vill säga äta på ett sätt som passar just dig och din kropp, och på så sätt påverka din egen hälsa i en positiv riktning. Exempelvis får du i den här boken inte bara veta att kål kan skydda mot vissa cancerformer, utan också att orsaken är att kål innehåller ämnet sulforafan, ett ämne som skyddar mot cancer. Jag som vill ha någon slags bevis för påståenden om varför man bör äta på ett visst sätt gillar det här upplägget. Ofta har böcker i den här genren fokus på recept och måltidsplaner. Så är det inte här. Visserligen innehåller boken en del recept, men det här är en bok för dig som inte bara vill veta vad som är bra att äta, utan också när och framförallt varför.

Mycket om vilken mat som är bra för kroppen och hälsan hade jag redan koll på, men boken har en bra struktur som gör att man direkt kan bläddra till det avsnitt som man är mest intresserad av. Här finns avsnitt om hur du håller vikten och stoppar sötsuget, hur du kan äta om du har diabetes och vill kontrollera ditt blodsocker, vilka livsmedel som är cancerhämmande och hur du tar hand om hjärtat. Dessutom avsnitt om hur du balanserar hormonerna, håller rynkorna i schack och hur du kan påverka sömnen så att du sover bättre. Inga konstigheter om man redan är ganska påläst, men bra att få det presenterat så här om man inte är det. Banan, honung och rödbeta är till exempel bra för tarmfloran och kaffe är faktiskt antiinflammatoriskt, det var nytt för mig. Kaffe höjer inte heller blodtrycket så som man tidigare trott, tvärtom kan tre koppar kaffe per dag skydda mot högt blodtryck.

Fredrik Paulún väver i boken samman fakta med berättelser från sin egen hälsoresa, om hur han i sin kost och sin livsstil tar hänsyn till de genetiska risker som finns för att han skall drabbas av vissa sjukdomar och hur han försöker förebygga dem, och vilka slutsatser han drog kring sin egen hälsa och fortsatta liv efter att ha drabbats av en stroke. Jag hade hellre sett att författaren hållit sig till enbart fakta, men jag kan förstå att tanken är att lätta upp texten med hur biohacking har påverkat honom personligen och visa hur man kan tillämpa kunskaperna han delar med sig av i boken.

Nytt för mig var tipsen om hur man kan göra fyra olika tester för att få kunskap om vilken status den egna kroppen faktiskt har, för att sedan kunna utgå från testresultaten och äta och leva utifrån vad som är bäst för just en själv. Fredrik Paulún berättar om DNA-test, blodtest, mikrobiotatest och intoleranstest. Ett DNA-test kan till exempel visa om du rent genetiskt löper större risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom.

Bloggen: justnujusthar

Skamlös av Amina Bile, Sofia Nesrine Srour, Nancy Herz

Betyg 5
Skamlös är en bok som riktar sig till gruppen unga vuxna. Författarna är själva unga vuxna som i den här boken berättar om sina egna och andras upplevelser av att vara utsatta för negativ social kontroll ur ett hedersperspektiv. Hur de på olika sätt har utsatts för ojämlik behandling och förtryck på grund av religion och kultur. Hur de förtryckts på grund av att visst beteende anses skamligt när flickor och kvinnor men inte när pojkar och män gör det. Hur de varit tvingade att följa vissa regler för att skydda sin egen och familjens heder.

De tre författarna vill visa att social kontroll inte bara handlar om grova övergrepp som tvångsäktenskap och könsstympning, utan även om mildare former som genomsyrar hela livet för många flickor och kvinnor.

I den här boken diskuterar de hur det är att få höra att de skall vara tysta och inte ta så mycket plats, att inte få umgås med vem de vill, att höra att förälskelse är en synd, att bli skambelagd både om du har på dig hijab och om du tar av den, att bli kallad svartskalle, skamlös och trolös, att få höra att rasism och social kontroll är ett icke-problem, att bära hela familjens heder på sina axlar, att bli tillsagd att inte le så mycket, att bli utsatt för övergrepp och få höra att du skall tåla det och att det är ditt eget fel, att inte få använda det största bönerummet som är reserverat för män utan det minsta som är för kvinnor, att inte få träna i samma lokal som män eftersom de inte kan kontrollera sina lustar.

De personliga berättelserna och diskussionerna i boken gör det lättare att sätta sig in i de olika förtryckande situationer som beskrivs. Som när en flicka tvingades vara med i simundervisningen iklädd skjorta och leggings. Det är inte svårt att föreställa sig hur jobbigt det hade varit att sticka ut så i förhållande till resten av klassen, för att inte tala om hur mycket svårare det hade varit att lära sig simma. Eller när en våldtagen flicka berättade om övergreppet för sin mamma, och det första mamman sade var: ”Vad har han gjort med dig? Jag måste få veta hur pass vanhedrad familjen har blivit.” Vissa saker har jag inte reflekterat över tidigare, som att muslimska tjejer inte bör lägga upp selfies där ansiktet syns i sociala medier, eftersom du då blir synlig och det anses skamligt.

Skamlös är något av det viktigaste, klokaste och mest nyanserade jag läst om kvinnoförtryck ur ett hedersperspektiv. Att ha överseende med sådant förtryck på grund av respekt och/eller tolerans för religion och kultur är att svika de utsatta kvinnorna. Visste ni att man i Sverige under slutet av 1990-talet dömde invandrade män som misshandlat sina fruar till mildare straff därför att man ansåg att de här männen misshandlat i kulturens namn och det var en förmildrande omständighet? Jag har själv varit inbjuden till ett seminarium med forskare från hela Norden, som på allvar diskuterade just den här frågan. Sedan dess har vi kommit en lång väg, men det finns fortfarande mycket att göra. Inte minst att se verkligheten som den är, utan rädsla för att öka rasismen i samhället och utan rädsla för att anses motarbeta andra kulturer och religioner.

Författarna till Skamlös beskriver det så bra, när de lyfter fram att de inte uppmanar till att bryta sig loss från familjen, utan att det handlar om att vi måste hitta en lösning.

”Vi pratar inte om de här grejerna för att kritisera eller hänga ut vår egen kultur. Vi gör bara upp med något vi upplever som en kulturlöshet i den kulturen. Vi pratar om det för att vi inte tycker att vi skall behöva välja antingen eller. Jag tror att vi kan vara både och. För mig är det viktigt att kunna prata öppet om de här sakerna, och samtidigt vara stolt över min flerkulturella bakgrund och kulturen som mina föräldrar kommer ifrån. Jag fattar inte varför vissa tycker att det är en motsättning.”

Jag rekommenderar den här boken till både ungdomar och vuxna. Dels är jag övertygad om att den kan vara ett stöd för flickor och kvinnor som utsätts för samma saker som de tre författarna till boken beskriver, dels är det viktigt att alla andra också känner till de här problemen för att kunna komma till rätta med dem. Och använd den i undervisningen på högstadiet och gymnasiet, där skulle den fungera som ett utmärkt diskussionsunderlag.

Bloggen Justnujusthar
Anders Hansens förra bok, Hjärnstark, blev en storsäljare när den kom ut för några år sedan och det är väl ingen vild gissning att hans nya populärvetenskapliga bok, Skärmhjärnan, också kommer att bli en försäljningssuccé. Den här gången beskriver han hur vår hjärna är konstruerad för ett jägar-samlarsamhälle och därför hamnar i osynk med dagens digitala värld med en helt annan form av stress och ett mer stillasittande liv med mindre sömn.

Det som gör boken Skärmhjärnan så värd att läsa, är att den inte bara är högaktuell och enormt intressant, utan också väldigt välskriven. Anders Hansen har en förmåga att kunna beskriva avancerade och komplexa forskningsresultat på ett relevant och enkelt sätt. Förutom att han själv är överläkare i psykiatri vittnar källförteckningen om att han är påläst i det ämne han skriver om. Han beskriver på ett lättfattligt sätt inte bara att dagens samhälle kan leda till att vi upplever stress, ångest och depression, utan förklarar också varför. Han berättar om hur mobilen blivit vår nya drog och hur den kan påverka vår psykiska hälsa och vår sömn.

Jag har trott att det är pengar, mat, bekräftelse, sex och nya upplevelser som sätter igång vårt belöningssystem i hjärnan, men enligt Anders Hansen är det förväntan om detta som sätter igång det. Han beskriver hur vi klickar runt i digitala medier och hur vi verkar gilla nästa sida betydligt mer än den vi just är inne på. Belöningssystemet går igång av att vi förväntar oss något intressant och spännande på nästa sida. Det skulle i så fall förklara varför man så lätt glömmer tid och rum och fastnar mycket längre tid på sociala medier än man tänkt.

För mig var det en ögonöppnare att läsa att den främre delen av vår hjärna inte är tillräckligt utvecklad förrän i 25-30-årsåldern. Och det är just den delen som reglerar vårt risktagande och vårt belöningssystem. Det innebär att barn och ungdomar har mycket svårare än vi vuxna att styra mobiltelefonanvändandet, eftersom deras hjärna ännu inte är fullt utvecklad för att kunna avstå från sådant som får dem att må bra för stunden, som att hela tiden använda mobiltelefonen. Vi har väl alla upplevt hur våra egna och/eller andras barn reagerat förvånansvärt kraftfullt när mobiltelefonen tagits ifrån dem, eller när begränsning av skärmanvändandet kommit på tal. Orsaken är den ännu outvecklade frontalloben bakom pannan, den som bromsar impulser.

Ni vet hur det ofta är med forskning; vissa resultat pekar åt ett håll och andra åt ett helt annat. Så är det också med forskning om hur vi påverkas av det digitala samhället. Anders Hansen påpekar att man skall vara medveten om att det är just så, och att vissa faktiskt mår bättre och upplever ett ökat stöd genom till exempel sociala medier, men att det finns andra grupper som tycks påverkas väldigt negativt. Särskilt passiva användare som bara tittar på andras bilder och läser andras inlägg, och aldrig lägger upp något själv och inte heller deltar i diskussioner, verkar må sämre än de som är mer aktiva.

Sammantaget ger Skärmhjärnan ett bra underlag för beslut om hur man bör förhålla sig till sitt eget skärmanvändande och hur man som förälder bör förhålla sig till barnens och ungdomarnas användning av mobiler och surfplattor. Anders Hansen rekommenderar exempelvis att barn behöver röra på sig minst en timme varje dag, sova mellan nio och elva timmar och använda mobiltelefonen max två timmar per dag, och i boken motiverar han väldigt väl varför.

Bloggen Justnujusthar

Calendar Girl. Förförd : januari, februari, mars av Audrey Carlan

Betyg 1
När jag såg omslaget och läste om handlingen blev jag nyfiken på hur man får ihop en sådan här historia så att den blir trovärdig. Hur kan man rättfärdiga att en ung kvinna väljer att bli eskortflicka/prostituerad och dessutom lyckas locka mängder med läsare på det temat? Jag måste helt enkelt läsa boken för att förstå hur det hängde ihop. Vilket det förstås inte gjorde, hur naiv kan man vara..? Handlingen är helt oviktig i den här boken, den tjänar enbart som en inramning och transportsträcka till sexscenerna. Samma sak gäller språket. Människorna är stereotypiskt vackra och sexiga och dessutom helt utan samvetsbetänkligheter. Det gäller både huvudpersonen Mia Saunders, hennes moster som hyr ut henne och de män Mia Saunders träffar en månad i taget under ett år i syfte att tjäna ihop till sin pappas spelskuld. Pappan ligger lämpligtvis i koma och kan därför inte stoppa sin dotter från att bli eskortflicka.

När jag recenserar böcker försöker jag bedöma dem utifrån den genre som de tillhör. Att exempelvis bedöma en kriminalroman på samma sätt som en barnbok vore inte rättvist. Men hur skall jag bedöma Calendar Girl..? Bokus klassificerar den som erotisk skönlitteratur. Min erfarenhet av sådana böcker är obefintlig, så jag måste helt enkelt utgå från vilken behållning jag hade av att läsa boken, och om jag vill läsa fler i samma serie. Svaret på de frågorna är: minimal respektive nej. Jag vill oftast läsa böcker som är välgenomtänkta och originella, som berör och som lever kvar i mina tankar lång tid efter att boken är utläst. Det här är som ni förstår inte en sådan bok, men det utger den sig inte heller för att vara. Att jag feltolkade syftet med boken är helt mitt eget fel. Jag ger boken ett lågt betyg, eftersom jag bedömer den utifrån vanliga bedömningskriterier för en roman. Något som möjligen visar på svagheten i min recension i det här fallet, är att Calendar Girl blivit en försäljningssuccé över hela världen. Är det en erotisk roman ni vill läsa kanske Calendar Girl kan passa, ni får helt enkelt bedöma själva.

Bloggen justnujusthar

En halv man av Lena Bivner

Betyg 2
En halv man klassificeras som memoarer och handlar om en relation som började och tog slut, och vad som hände under tre år däremellan. Jag är egentligen inte så förtjust i memoarer, dels därför att man bara får författarens perspektiv på händelser, dels har jag möjligen haft oturen att läsa memoarer som drypt av självgodhet och/eller självömkan. Den här blev jag nyfiken på därför att den sannolikt är ganska unik i sitt slag, åtminstone i Sverige. Inte därför att den kränkta älskarinnan avslöjar relationen för mannens fru, och inte därför att hon hänger ut relationen i en bok, utan för att mannen är VD för ett av Sveriges största och mest kända företag. Trovärdigheten är dessutom hög. Älskarinnan har sparat alla sms som skickats mellan henne och mannen, vilka uppgår till 700 sidor, och många av detaljerna i boken har gått att kontrollera och visat sig stämma. Tidpunkter, platser, händelser och personlighetsdrag.

Man baxnar över den information om företaget som han avslöjar för sin älskarinna, vilket tyder på extremt dåligt omdöme, och skulle kunna klassas som insiderbrott med fängelse i straffskalan. Exempelvis berättar han för henne att han är på väg att byta arbete till storföretaget, och han berättar om vilka personer han vill placera om och vilka han vill ska ta plats i den nya ledningsgruppen. Hon får dessutom nycklar till hans tidigare arbetsgivares representationsvåning, och missbrukar därmed aktieägarnas resurser för privata ändamål. Man undrar ju om han kan skilja på moral i privatlivet och moral i arbetslivet, eller om han är en risktagare i båda. Man baxnar också över hur manipulativ den här mannen är, och hur han kan hinna med att hålla kontakt med älskarinnan var fjärde vaken timme, en regel han infört mellan dem, umgås med henne i våningar, på restauranger och på resor, och samtidigt leva familjeliv med fru och barn. Och hur har han tid och möjlighet att skicka hjärtemojis från styrelsemöten, det är en gåta för mig.

Men mest baxnar jag faktiskt över att älskarinnan på allvar tycks tro att mannen skall lämna sin fru för henne. Det är visserligen lätt att förstå att den här medelålders mannen med ett ordinärt utseende sannolikt är väldigt charmig och karismatisk. Som VD måste man väl vara litet av en estradör, som skall trivas med att stå i rampljuset och på ett trovärdigt sätt presentera information på ett sätt så att aktiekursen inte faller. Och hon är med honom på resor och på restauranger och presenteras som hans fru, och invaggas i tron att han snart skall skilja sig. Men hans lögner som lassas på henne gång på gång, och som hon är väl medveten om, borde väl efter en tid få henne att inse att deras relation aldrig kommer att utvecklas till något mer, att han inte kommer att skilja sig för hennes skull.

En halv man är en lättläst bok med enkelt språk och upplägg. Den gjorde mig nyfiken på VD:n som boken handlar om, och jag har lyssnat på ett par webbsända framträdanden med honom, och hållit koll på nyheterna om det kommer att bli någon utredning om insiderbrott. Det har gått nästan exakt ett år sedan boken kom ut, utan att något tycks ha hänt. Och vem hade egentligen trott det.

Bloggen Justnujusthar

Fruset guld av Rolf Börjlind, Cilla Börjlind

Betyg 4
Det här är den sjätte och nyutkomna delen i kriminalserien om Olivia Rönning och Tom Stilton. Jag har läst allihop och de har varit allt från lysande till okej, men alltid klart läsvärda. Typiska bladvändare som också innehåller mer komplexa personbeskrivningar än vad som är vanligt i moderna kriminalromaner. Det gör att man fängslas inte bara av brottsutredningen utan även av de olika personernas privata öden och utveckling.

Ett ganska vanligt utmärkande drag i spänningsromaner är att de mord som begås vävs in i en samhällsaktuell kontext. Så är det också i Fruset guld. Men liksom i den föregående delen i serien får jag intrycket att handlingen kryddats med samhällsaktuella inslag just för att romanen skall uppfattas som aktuell, snarare än att bidra särskilt mycket till handlingen. Flera olika spår löper sida vid sida ända till slutet, då de vävs ihop på ett så bra sätt att jag inte förrän efteråt inser att vissa av spåren egentligen inte hade så mycket med själva mordgåtan att göra.

Men det gör faktiskt ingenting, paret Börjlind kan det här med att bygga upp en riktigt spännande historia som samtidigt engagerar. I Fruset guld har de dessutom återvänt till ett vinnande koncept från de första böckerna i serien, att samla det utredande gänget vid köksbordet hos Mette och Mårten. Det skapar en dynamik mellan de olika karaktärerna, och deras samspel, tankar och agerande är en stor behållning av böckerna i den här serien.

Mellan djävulen och havet av Maria Adolfsson

Betyg 4
I Felsteg, den första delen med kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, återvände hon till Doggerland efter att ha upplevt en stor personlig tragedi. En ganska stor del av den här serien fokuserar på det privata planet, på karaktärernas liv vid sidan av arbetet inom polisen.

Karens problem med sitt skadade knä fortsätter, och hon oroar sig över att hon kanske tas ur tjänst på grund av sin dåliga kondition. Tröttheten har varit förlamande den senaste tiden. Situationen blir inte bättre av att hon känt något hårt och undanglidande i sitt ena bröst och nu väntar på tid för mammografi. Och så relationen med Leo, som ingen av dem ser som ett riktigt förhållande, men som skapar svartsjuka hos Karen när Leo blir helt betagen i världsartisten Luna. Luna, som i hemlighet befinner sig på Doggerland för att göra comeback med en nyinspelad skiva efter många års tystnad. Och som plötsligt försvinner.

Mordhistorien är en väldigt obehaglig sådan. Någon eller några överfaller kvinnor och skadar dem i underlivet med en avslagen glasflaska. Författaren har skickligt valt en rimlig nivå för hur detaljerad hon bör vara för att man skall klara av att läsa vidare. Jag gillar det långsamma tempot, där jag som läsare har en rimlig chans att följa med i alla turer i mordutredningen. Intervjuer av misstänkta, teknisk bevisning och analyser varvas och vävs samman med karaktärernas privatliv där personligheter och relationer får betydelse för utredningsarbetet.

Karen har väl inte direkt en personlighet som skulle vara trivsam att umgås med. Hon menar väl och är varm och omtänksam, men utåt är hon väldigt kantig och burdus. Överhuvudtaget är karaktärerna i den här serien ganska kantiga och oförfinade med personliga problem som präglar dem och deras liv. I tidigare delar tycker jag att det har varit en bra jämvikt mellan mordhistorien och karaktärernas privatliv, i den här delen tycker jag att problemen på det privata planet får för stort fokus och drar ned helhetsintrycket. Och ändå är det just det privata jag är nyfiken på inför nästa bok, hur det skall gå för Karen. Motsägelsefullt, eller hur?

Ödesmark av Stina Jackson

Betyg 5
Det är romaner som den här som får mig att längta efter att sätta mig i bilen och köra norrut genom det lappländska inlandet, till Arvidsjaur, där den här berättelsen utspelar sig.

Det finns likheter och skillnader mellan författarens debutroman och Ödesmark, som är hennes andra roman. Intensiteten och den lågmälda tonen, som är rent hypnotiserande, återkommer. Som jag njuter av att läsa hennes språk och hennes insiktsfulla och intressanta skildringar av personer och miljöer. Hon lyckas förmedla stora känslor och ingripande händelser med få ord. En bråkdel skrivs ut i texten, resten vågar hon lita på att läsaren kommer att förstå utifrån de ledtrådar hon givit tidigare. Så här skickligt porträtterar författaren en av de karaktärer som ingår i berättelsen: ”Den gamle satt med blicken på vägen och malde med käkarna. Han tuggade hellre på orden än delade med sig av dem.” Så få ord, och ändå ser jag honom helt tydligt framför mig.

För att vara en spänningsroman med en mordhistoria var tempot lågt i debutromanen. Nu är det ännu lägre, på gränsen till onödigt utdraget. Ungefär i mitten av boken började jag undra hur mitt intresse för handlingen skulle kunna hålla i sig till slutet, jag upplevde det som att jag redan hade alla pusselbitarna. Det hade jag inte.

Debutromanen höll i mitt tycke ihop hela vägen fram till de allra sista avsnitten, då trådarna skulle knytas ihop. Där tyckte jag att författaren valde en för enkel väg ut genom att först på slutet reda ut alla trådarna och förklara vem som gjort vad och varför allt blivit som det blivit. Jag upplevde en obalans mellan bokens början, mitt och slut. Ledtrådarna genom berättelsen var för få, och därför blev slutet för abrupt och hastigt avklarat. Det är inte fallet i Ödesmark. Det är en helt fantastisk roman som håller ihop från början till slut, med ledtrådar strösslade genom historien som gör att upplösningen kommer oväntat, men samtidigt känns helt trovärdig och självklar. Kan man bli kär i en roman så är jag det i Ödesmark.

Ödesmark är Stina Jacksons andra roman. Hennes första, Silvervägen, gick hem hos både vanliga läsare och jurygrupper. Den blev årets bok 2019, fick pris för bästa svenska kriminalroman och den tilldelades Glasnyckeln, som är ett nordiskt kriminalromanpris. Ödesmark har alla förutsättningar att bli minst lika prisad.

Testamente av Nina Wähä

Betyg 5
Omslaget har fått mig att nedprioritera den här romanen ända sedan början av året. Lila och röda färger tycker jag inte ger ett rättvisande intryck av innehållet, som är lågmält berättat, nästan som en saga. Men när den nyligen blev Augustprisnominerad blev jag tillräckligt nyfiken på den för att börja läsa. Och nu vet jag nästan inte hur jag skall beskriva min upplevelse av den. Jag har inte läst någonting liknande tidigare.

Som läsare sugs man omedelbart in i berättelsen, och det slår mig att det känns på precis samma sätt som när jag brukade lyssna på tv-legendaren och historikern Hans Villius. För er som inte hann uppleva honom finns ett filmklipp här.

Berättelsen är som ett drama i tre delar med rubrikerna 1) The cast, the scenery, 2) The murder och 3) Who dunnit. Varje kapitel inleds med att berättaren, och det är här jag omedelbart tänker på hur Hans Villius brukade introducera olika historiska händelseförlopp, ger korta anvisningar om vad som komma skall; ”Annie kommer hem. Dramat rullas upp. Vi blir presenterade för bygden och karaktärerna. Karaktärerna? Nej, människorna! Någon hamnar på sjukhus. En annan lyser med sin frånvaro. Men ingenting har väl ännu hänt?”

Testamente är berättelsen om familjen Toimi, med Siri och Pentti och alla deras levande och även döda barn. Familjen är jordbrukare på en plats ute i obygden i finska Tornedalen där man talar minoritetsspråket meänkieli, en särskild form av tornedalsfinska. Det är tidigt 1980-tal, det lackar mot jul och alla de tolv barnen med familjer skall samlas i familjehemmet. Flera av dem har lämnat hemmet i tidig ålder. Flytt till Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn. Andra bor fortfarande hemma eller i närheten. Bandet mellan syskonen är starkt, kanske starkare än i många andra familjer på grund av den dysfunktionelle fadern, som utan att göra mycket väsen av sig ändå skapar oro och rädsla hos barnen. Berättelsen handlar visserligen om ett testamente, men kanske mer om vad man lämnar ifrån sig som ett socialt arv. Hur påverkad man blir av sin uppväxt, hur mycket man redan har i sig och hur mycket man påverkas av andra människor och miljöer. Med en så stor och brokig familj som familjen Toimi skapar författaren en spännande utgångspunkt för den klassiska frågan om arv och miljö. Och här finns verkligen intressanta människor som vi efterhand lär känna allihop, inte minst i speglingar av varandra. Den ena mer fascinerande än den andra, vissa märkliga och direkt obehagliga.

Berättelsen sker ur Annies och sedan de övriga syskonens och föräldrarnas perspektiv. Berättarrösten bryter in i texten med jämna mellanrum och ställer retoriska frågor och funderar kring livet, i stort och smått. ”För att en relation skall djupna och människor ska kunna leva i kärlek, eller harmoni, eller åtminstone i samförstånd, så krävs att båda eller åtminstone en av parterna bemästrar verktygen att närma sig och se eller släppa in andra människor. Att sänka garden, att hänge sig. Det hade inte Pentti kunnat. Och inte Siri heller.”

Det enda som drar ned en i övrigt fantastisk läsupplevelse är slutet. När trådarna skall knytas ihop och allt skall avrundas tappar berättelsen fart, och den lyckas inte hålla kvar mitt intresse och nyfikenhet på samma nivå som innan. Det blir inte det crescendo jag förväntat mig, mer som motsatsen, ungefär som ett musikstycke som avtar i styrka för att till slut tystna. Men det kanske är så en sådan här berättelse borde sluta. Sammanfattningsvis är det en väldigt välskriven och fängslande roman, inte lik någon annan jag läst. Jag tycker verkligen att ni skall läsa den.

Bloggen justnujusthar.com

Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu

Betyg 4
Jag är ingen skräckläsare, jag har bara läst någon enstaka bok i den genren tidigare. Däremot har jag sett och tyckt väldigt mycket om En vampyrs bekännelse av Anne Rice från 1994, i regi av Neil Jordan, och Bram Stokers Dracula från 1992, i regi av Francis Ford Coppola. Det var väl ungefär så långt mina kunskaper om vampyrer sträckte sig när jag började läsa boken om Carmilla.

Carmilla är en kortroman på bara 115 sidor med ett efterord på tretton sidor. Det är inte mycket om man jämför med normallängden för romaner numera. Men så är ju den här romanen av äldre datum. Den kom ut 1872. Märkligt nog är den inte så känd, denna världens kanske allra första vampyrroman. Betydligt mer bekant är Dracula av Bram Stoker, som kom ut ett halv sekel senare, tydligt inspirerad av just Carmilla.

Den artonåriga Laura bor med sin far och deras tjänstefolk i ett stort gotiskt slott med många fönster och torn på en mycket enslig plats som är belägen i Österrike, på gränsen till Slovenien. Utanför slottets portar sträcker sig skogen flera mil till närmsta bebodda by. Lauras liv är väldigt ensamt, utan några jämnåriga att umgås med, men det ändras i samma ögonblick som en vagn dragen av fyra hästar kommer i sken på vägen förbi slottet och välter. En ung kvinna, Carmilla, lyfts ur vagnen av övriga i följet. Laura känner igen henne från en dröm hon hade som barn, en dröm som först gjorde henne lugn men sedan vettskrämd.

När Lauras far erbjuder Carmillas mor att ställa slottet till förfogande för hennes dotter, så att Carmilla kan återhämta sig under några veckor tills övriga i följet kommer tillbaka från ”en resa som gäller liv och död”, blir det upptakten på både djup vänskap, mystiska händelser, sjukdom och död. I byarna runt omkring slottet dör böndernas unga döttrar helt oförklarligt, samtidigt som vänskapen djupnar mellan Laura och Carmilla till något sinnligt, som Laura dras till, men samtidigt känner motvilja inför. Hon leker med Carmillas vackra hår och njuter av att lyssna till hennes låga, behagliga röst. Men vissa saker är mindre tilltalande, som Carmillas kyla, som inte passar ihop med hennes ungdom, och Carmillas vägran att berätta något om sig själv, sin mor och sin historia.

Inte lång tid efter Carmillas ankomst börjar Laura drömma mardrömmar. Hon ser en svart varelse, likt en stor katt, röra sig smidigt och snabbt i rummet på natten och hon känner hur den kliver upp i sängen då hon sover och sticker henne nedanför halsen. Efteråt tar den skepnad av en kvinna och försvinner ut genom dörren utan att öppna den. Laura blir blekare och svagare. Men Carmilla får henne att må bättre genom att lägga sina armar om hennes hals och viska kärleksfulla ord, som att ”mitt i min oändliga förnedring lever jag i ditt varma liv, och du ska dö – dö, ljuvligen dö – in i mitt”. Carmilla är på flera sätt gåtfull. Hon deltar inte i slottets bönestunder och hon sover nästan hela dagarna. När en last med renoverade tavlor anländer till slottet, finns där en tavla av en av Lauras förfäder, Mircalla (notera anagrammet), som dog hundratals år tidigare. Porträttet är en exakt kopia av Carmilla.

Ledtråd efter ledtråd serveras, men Laura och hennes far och hela tjänstestaben är som förblindade av Carmillas gracila och vackra gestalt, och ser inte att vad Carmilla längtar efter och behöver är Lauras unga blod, för att själv förbli evigt ung och kunna leva vidare oförsvagad.

Jag tyckte väldigt mycket om stämningen i språket och hur historien växte fram. Och hur författaren med små medel lyckades skildra Carmillas snabbt växlande känslor, från kärleksutbrott till iskyla och vrede, och tillbaka igen. Carmilla är en tunn liten bok som gjorde intryck.

Bloggen justnujusthar