Räfvhonan

Den sista delen i trilogin om unga kvinnor med en eller annan anknytning till hovet under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet gick inte att lägga åt sidan. Jag blev tvungen att veta hur det skulle gå för Charlotta, Sophie och Johanna. Anna Laestadius Larssons bok Räfvhonan avslutar trilogin, författaren har emellertid fortsatt med nya historiska romaner. Hurra!

Det har blivit 1800-tal. När boken inleds är det sommaren 1810 och det brinner på terrassen till det Fersenska palatset. Det är Sophie Piper som eldar brev och andra papper som under inga omständigheter får hamna i orätta händer. Och i Stockholm ryter pöbeln om att de ska hänga räfvhonan i hennes tarmar. Drottning Charlotta förbereder sig för att fly per båt om folket anfaller slottet. Sophie och Charlotta har råkat ut för en hatkampanj som har sitt säte i krogen Glada tackan, en krog som ägs av Johanna, en gång Charlottes pottunge…

Riktigt spännande är den tredje och sista delen om kvinnorna vid hovet – och även några av männen – under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Det är orostider i Sverige. Som i de första två böckerna i trilogin lyckas författaren väva ihop verkliga historiska händelser och personer med fiktion. Och trots att jag vet att dialoger etc är påhittade känns berättelsen väldigt trovärdig. Jag är säker på att det sas och gjordes ungefär som i boken.

Den här sista delen är mer blodig och sorglig än de två första, tycker jag. Samtidigt, Sveriges historia är blodig trots att vi varit förskonade länge från krig. Sverige har inte alltid varit ett rikt land och skillnaderna mellan samhällsklasserna har varit enorma.

Mitt omdöme blir det högsta.