Stanna

Bok av Flora Wiström

Esters Stockholmstillvaro kantas av oändliga jobbpass på antikvariatet och dimmiga lördagsnätter med bästa kompisen. Livet känns som en symaskinsnål som hoppar fram och tillbaka när tråden ska fästas; Ester kommer inte vidare. Men en dag träffar hon Eli med den mörka rösten och händerna som är fläckade av målarfärg. Det blir början på det vackraste men svåraste året i Esters liv. I bloggaren Flora Wiströms sinnliga romandebut är kärleken allomfattande, på gott och ont.

Det är vinter i Stockholm när Ester ser honom för första gången. Han väljer en bok om Frida Kahlo och betalar utan att se Ester i ögonen. Utanför antikvariatet ligger snödrivorna som strandade valar och det är beckmörkt redan klockan tre. Ester vågar inte fråga om hans nummer, trots att bästa kompisen Hanins röst ekar i huvudet: go for it.

Det är tur att Ester har Hanin som tränger sig före i kön till klubbarna, klottrar "onanera mera" på husväggarna och trycker på skicka när Ester tvekar.

Stanna handlar om att hålla andra uppe när man själv är nära att gå sönder, om den stora livsavgörande kärleken och om att stå still när alla andra rör på sig. Stanna är också en hyllning till systerskapet.

Mindre

Esters Stockholmstillvaro kantas av oändliga jobbpass på antikvariatet och dimmiga lördagsnätter med bästa kompisen. Livet känns som en symaskinsnål som hoppar fram och... Mer

4 utgåvor
Välj utgåva
StannaSvenska - Pocket
ISBN: 9789175036878
StannaSvenska - Ljudbok
ISBN: 9789176517154
StannaSvenska - Inbunden
ISBN: 9789163890086
StannaSvenska - E-bok
ISBN: 9789163892868
Stanna är en superfin bok, som handlar om att hålla andra uppe när man själv är nära att gå sönder, om den stora livsavgörande kärleken och om att stå still när alla andra rör på sig.

Till en början störde jag mig på Esters omogna resonemang, liksom skärp dig! Men efter ett tag gick det över och jag började uppskatta boken. Fina karaktärer, där jag verkligen gillar Esters relation med sin lillebror. Språket är härligt och dialogen är riktigt bra. Det känns naturligt och äkta! Pluspoäng för huvudpersonens antikvariatsjobb och droppande av boktitlar också. Jag velar mellan 3 och 4 i betyg men ger 4 ändå för att jag tycker boken rullade på så bra med sina korta kapitel som gjorde den mycket lättläst.

Stanna är helt enkelt en himla fin debutroman om kärlek och relationer, hemska sjukdomar, hur det är att bli vuxen och hur livet ibland kommer emellan och inte alltid blir som man tänkt sig. Mitt tonåriga jag hade älskat den här! Och det vuxna jaget ser fram emot fler böcker av Flora Wiström.
Flora Wiströms debutbok har hyllats av många för sitt rika och sinnliga språk och gestaltning, men också för sina mångbottnade karaktärer. Jag uppskattade läsningen, den var lättillgänglig, korta kapitel och ett flöde som tog mig som läsare genom årstider och sinnesstämningar. Den första halvan av boken tyckte jag mycket om, medan den andra halvan började skava i mig. Ester, som är huvudpersonens jag, genomgår många svåra vändningar och jag kan förstå hennes handlande – även om det blir självdestruktivt – men jag slutar att sympatisera med henne. Trots detta så finns det ett driv i boken som gör mig sugen på att fortsätta läsa, att se vart allt det onda tar vägen, om vändningen kommer.

Jag kan inte identifiera mig med personerna i boken, de lever ett liv som är väsenskilt från det liv jag levde som 20 åring. Jag kan på ett sätt känna mig lite trött på framställningen och förväntningen att man ska leva sina år mellan 20 och 30 i en storstad, gärna utomlands, alkoholen ska flöda för de där misstagen ska ju göras, annars har man förslösat sin ungdomstid. Typ så.

Men jag uppskattade ändå läsningen, för sättet som Wiström skriver på. Även om jag inte alltid uppskattar hur Ester agerar, men hon är mänsklig, misstag begås och ibland när man uttömt all energi på att hjälpa andra så blir ens egna behov så stora att det är lite skit samma vem som blir sårad på kuppen. Över Esters säng hänger ett broderi, med ett citat av Edith Södergran:

"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."

Och det är precis det Ester gör mot sig själv, hon gör sig mindre och hon låter andra människor krympa henne. Och det kanske på något sätt blir bokens sensmoral. Att vissa saker är lättare sagda än gjorda.