Labyrint - Union

Bok av Karin Pasche
I september blev jag kontaktad av en spännande författare med rötter i Uppsala. Karin Pasche skulle under oktober månad komma ut med den avslutande delen i sin fantasytrilogi Labyrint och undrade om jag ville läsa och recensera Union. Eftersom jag har läst de två första delarna ville jag givetvis vara med att sluta cirkeln – även om det tog ett tag innan jag riktigt mindes att jag läst del två… (Pinsamt, men jag läser många böcker.) Märkligt nog handlar den här trilogin om just att minnas, bland annat.

Julia, Jake och Job är tillsammans igen, denna gång på Auberlens slott. Theodor Auberlen är en stenrik affärsman och ganska snart inser de att värden har baktankar med deras vistelse. De undrar nämligen om de är gäster eller fångar. De tre vännerna, från början främlingar för varandra, och deras handlingar påverkar det som är en labyrint i tid och rum i tillvaron. Konsekvenserna av deras tidsupplevelse blir svårgripbar och ett slut som inte går att undvika närmar sig.

Precis som de första två delarna är även den avslutande delen väldigt svart. Boken inleds med en kort resumé, vilket är utmärkt för oss som har dåligt minne. Det är också föredömligt eftersom det var cirka två år sen del två kom ut. Denna gång har författaren gett ut sin bok på egen hand, utan något förlag. Det är både modigt och ambitiöst. Det känns verkligen som om berättelsen har levt inom henne och bara måste få komma ut. Jag hittar tyvärr ganska många avstavningsmissar och ett och annat grammatiskt fel. Korrekturläsning är svårt, men för mig är det oerhört viktigt för det totala omdömet när jag bedömer andras texter. Vidare är det viss skillnad på blodsockerfall och lågt blodtryck. Korrekturfel och dålig genomläsning skämmer i mina ögon, yrkesskadad som jag är.

Samtidigt hittar jag några riktigt bra formuleringar, till exempel:

”Tänderna verkade slarvigt inkastade i munnen.

och

”Hela natten lutade.

Förutom svärtan är den här boken väldigt obehaglig. Hjärnforskningen i världen är ett eftersatt område. Boken handlar om detta, med fokus på minnet, och om hur långt människor är beredda att gå för att inte bli… gamla och glömska. Stämningen är mycket ruggig redan från början. Beskrivningen av den kalla Christina är lysande, jag ser verkligen personen framför mig.

Sammanfattningsvis är ju detta inte någon realistisk roman utan en fantasyroman. Eller..? Författaren skriver att cirkeln är sluten. Jag undrar om den verkligen, verkligen är det..? Upp till läsaren eller ej, men… Ska du läsa den här boken bör du läsa de två första delarna i Labyrint-trilogin.

Mitt omdöme blir högt.