Annalena

Lina Arvidsson har gjort det igen!! Hon har skrivit ännu en ruggigt bra roman som belyser ett av vårt största samhällproblem, mäns våld mot kvinnor. Och Lina gör det så bra. Storyn griper tag i mig och engagerar mig från första stund. Jag hade höga förväntningar med tanke på hennes förra roman och trodde inte att denna bok kunde överträffa den läsupplevelsen. Men jag hade fel. Blåmärken får ☕☕☕☕☕. Läs vetja!

Wow, här har vi en riktigt bra romandebut. Mia Gahne har skrivit en roman som på ytan kan ge sken av feelgood. Men Sofias jävla verklighet präglas av mer djup, mer svärta och smärta än den typiska romanen i ovan nämnd genre. Det är en berättelse skriven med värme och humor. Karaktärerna känns mänskliga och de engagerar mig.
Gahne levandegör New York på ett sätt som bara en som bor/har bott där kan göra. Jag vill åka dit!!
Språket är bra och boken är lättläst. Kapitlen är lagom långa och det är lätt att läsa "bara-ett-kapitel-till".
Tur att det här är första boken i en serie, för jag vill ha mer.
Sofias jävla verklighet får ☕☕☕☕ + en rejäl påtår. Läs den vetja!!

Dystopier är ju my cup of tea, vilket knappast kan ha undgått de bokvänner som följt mig en tid. När jag fick veta att Engström och Richert var i färd med att skriva första delen i en dystopisk trilogi var mitt intresse väckt. Förväntningarna var således höga när boken landade i min låda. Skulle Nattavaara leva upp till mina förväntningar? Jodå. Engström och Richert har skrivit en bok helt i min smak. Läsupplevelsen tar sin början med bokens omslag som sätter tonen för vad som komma skall. They had me at hello och jag kan inte sluta läsa. Jag befinner mig i en postapokalyptisk framtid, inte alls långt från dagens datum. Detta faktum gör att storyn kryper in under huden och boken bjuder på scenarier som inte alls känns orealistiska. Pandemier och klimatkatastrofer är tyvärr inget hittepå, utan förekommer i detta nu.
Förutom en grymt bra handling så är karaktärerna intressanta och deras liv och öde engagerar mig. Språket är bra och jag finner inget att anmärka på. Det här är en riktigt, riktigt bra debut. Boksmällan är ett faktum. Och det enda som är dåligt med boken är att jag måste vänta till nästa höst på återställaren/ uppföljaren 😉. Nattavaara får full kanna, ☕☕☕☕☕ och en rejäl 🍰 för det grymt snygga omslaget. Läs!!

Wow!! Jag är tagen av denna bok. Såå angelägen och såå gripande. Den här boken är lika viktig som Konsten att fejka arabiska, som kom ut för några år sedan. I den boken belystes samhällets och vårdens svårigheter att se flickor och kvinnor med högfungerande autism. Samma sak gäller tyvärr för flickor och kvinnor med ADHD. I boken berättar Lotta Borg Skoglund om forskningens brister vad gäller denna målgrupp och att kunskapen i vården är på tok för låg. Vidare låter hon kvinnors unika berättelser ta plats och hon varvar med aktuellt kunskapsläge. Boken vittnar om så mycket lidande och visar på att, trots att det ser bättre ut nu än tidigare, finns så oerhört mycket att göra i frågan. Forskningen måste ta på sig genusglasögonen och titta på de biologiska och sociala skillnader som föreligger. Vården måste få rätt kompetens för att upptäcka flickorna, så tidigt som möjligt, för att på så sätt motverka mänskligt lidande. Som sagt, jag är tagen. En sån viktig bok, för alla. Jag ger ADHD - Från duktig flicka till utbränd kvinna ☕☕☕☕☕.

Alltså!! Den här författaren!! Jag är så glad att jag upptäckte Matt Haig och hans böcker. Han besitter en magisk förmåga att skriva sig in i både hjärta och hjärna. Så även i Midnattsbiblioteket som väcker tankar om vad som egentligen betyder något här i livet. Och han gör det så bra. Att storyn med sitt "slidingdoors-tema" dessutom är förlagd till ett bibliotek är lördagsgodis för en bokälskare som jag.
Midnattsbiblioteket får tveklöst ☕☕☕☕☕. Läs och upplev den magiska känslan du också!!

Åh, den här boken bjöd på en riktigt fin läsupplevelse. Berättelserna fängslar och berör. Dessutom får jag lära mig mer om Kubas historia och om hur Miami kom att bli exilkubaners nya hem. Bokens engelska titel Next year in Havanna speglar nog den hemlängtan många kubaner i exil levt med under åren som gått.
Chanel Cleeton har skrivit en både gripande och lärorik roman. Jag tycker om hennes språk och hennes målande beskrivningar av miljöer och skeenden. Detta är en roman som får mig att vilja lära mig mer om Kuba och även besöka landet.
Vi ses i Havanna får ☕☕☕☕ + en rejäl påtår.

En av de mest gripande filmer jag sett. Jag har sett den flera gånger och tårarna rinner varje gång. Så himla fin och så sorglig. En filmupplevelse jag bär med mig i mitt hjärta.

Åh!! Oj, oj ,oj!! Jag hade höga förväntningar inför uppföljaren till Om allt vore annorlunda. Och kanske var jag lite orolig. Inte för att inte boken skulle vara bra, utan för att jag drivit upp mina förväntningar alltför högt. Men jag hade inte behövt oroa mig. Sanna Mac Donald har överträffat sig själv och har skrivit en berättelse, lika välskriven som den förra och med samma finstämda och varma ton. Jag är tagen och berörd av de livsöden Sanna låter oss ta del av. Känslor har yrt runt och tårar har runnit.
Båda böckerna bjuder en rejäl dos hbtq-historia som ger nyttiga perspektiv. Jag känner beundran för, och tacksamhet till de som gick före och kämpade för ett inkluderande samhälle. Ett samhälle där var och en har rätt att vara sig själv.
Allt som en gång var får full kanna, ☕☕☕☕☕ och en rejäl
🍰 för det fina omslaget.

En storslagen film som jag sett fler än en gång. Filmen har en gripande story och karaktärerna tolkas mästerligt av Morgan Freeman och Tim Robbins. Om du inte redan sett den så gör dig redo för en filmupplevelse som du troligen kommer bära med dig resten av livet. Har du redan sett den, unna dig att se den igen - det är en film som håller för att se många gånger. Nyckeln till frihet får ☕☕☕☕☕ rykande gott te.

Anna Kansell har nog skrivit årets viktigaste bok. Jag är tagen, nära på mållös. Den här nakna och hudlösa barndomsskildringen går rakt in i mitt hjärta. Tårarna rinner och jag känner framför allt med Maria och hennes syster, men även med resten av familjen. Jag känner också en viss ilska mot dem som såg, men ändå inget gjorde. Reagerade på hur dagisfröken inte agerade utifrån det som Maria berättade. Idag hade det nog inte gått till så, med tanke på den anmälningsplikt som åligger personal inom barnomsorg och skola.
Jag tänker att det är för väl att synen på psykisk ohälsa har förändrats. Att vi inte längre behöver skämmas över att själen mår dåligt och att det är något som det får talas om. Inget barn ska behöva leva med en elefant i vardagsrummet utan att få tala om den. Anna Kansells bok bidrar till den positiva utvecklingen, tänker jag.
Ingen skulle få veta är en ytterst välskriven bok som griper tag och berör från allra första sidan. Anna Kansells miljöbeskrivningar är klockrena och 70- och 80-talet är tydligt närvarande med ABBA, Starlet och blandband a'la Tracks. Som sagt, det här är en av årets viktigaste böcker. Läs den! Ingen skulle få veta får full kanna, ☕☕☕☕☕.