Den goda dottern

Titeln var övervägande skälet till att jag valde att köpa Karin Slaughters bok Den goda dottern. När jag sen hade boken i min hand gjorde baksidestexten mig ännu mer nyfiken. Samtidigt började jag tveka angående läsningen. Skulle jag palla att läsa en bok på över 500 sidor?

Boken inleds med en scen med en mamma och två döttrar som tränar stafett, bland annat. Men strax bryts det normala i scenen när två män dyker upp. Charlotte Quinns familj drabbas av den stora katastrofen och krossas. Detta är inledningen på boken. Därefter fortsätter den 28 år senare med att Charlotte, nu kallad Charlie, kliver rakt in i en skolskjutning och blir ett av huvudvittnena. Detta rör upp minnen från förr, förstås. Men nu är Charlie försvarsadvokat och hon ställer sig på skyttens sida.

Plötsligt har jag läst 100 sidor, bara så där. Det går inte att lägga boken ifrån sig. Jag tycker att inledningen är väldigt lång först, men inser strax att den behöver vara där. När sedan den nutida berättelsen tar fart blir boken kapitelindelad. Sen kommer Charlottes historia – och då kastas läsaren åter 28 år bakåt i tiden och scenen med mamman och döttrarna spelas upp igen. Närmare slutet får läsaren veta exakt vad som hände Charlotte och hur hon blev den goda dottern. Detta är ett helt suveränt grepp av författaren!

Det är fruktansvärda händelser som skildras, allt från att bli levande begravd till att halka i en blodpöl. Och författaren gör det mycket realistiskt. Den historia som spelas upp har så många bottnar att det hela kunde ha blivit rörigt. Det blir bara bra.

Mitt omdöme blir det högsta.