Jag försvinner i mörkret

I'll Be Gone in the Dark
Bok av Michelle McNamara
Journalisten Michelle McNamara blir besatt av att lösa gåtan om en mängd mord och våldtäkter som inträffade i Kalifornien under 1970- och 1980-talet. McNamara misstänker att det handlar om en och samma gärningsman, tvärtemot polisens teorier vid tiden då brotten begicks. Boken, som bidrog till att seriemördaren greps, inkluderar samtal med offer, poliser och andra inblandade.
True crime när den är som BÄST.

Efter att ha sett dokumentären om Michelle McNamara visste jag. Den boken måste jag läsa. Och det nu. Jag har alltid haft en skräckblandad fascination för True crime. Det mänskliga psyket intresserar mig. Likaså skrämmer mig. Vid det här laget har jag nog sett de flesta dokumentärer som finns i ämnet men det är en sak som alltid har stört mig. Var är brottsoffren? Vem nedtecknar deras historia?

Många böcker i ämnet True crime tenderar tyvärr att fastna i berättelsen om en förövare med trasig uppväxt. Brottsoffrens upplevelser och erfarenheter handlar ofta i skuggan av gärningsmannens profil. Här gör Michelle McNamara en heroisk insats. Allt började med att hon började med bloggen TruecrimeDiary.com. I ett tjugotusen bitars pussel får man som läsare följa med Michelle i hennes jakt på svar om vem förövaren (EAR, även kallad Golden State Killer) egentligen är. Hon gör gedigna efterforskningar på nätet och har ett antal olika samarbeten och intervjuer med poliser som arbetat eller fortfarande arbetar med fallet vid tiden hon skriver boken.

Men man får också följa Michelles egen resa ned i mörkret. Hur hon försvinner in i sig själv. Fångad i en oövervinnerlig besatthet i att fånga en sadistisk våldtäktsman och mördare som tycks övervinna allt och alla. Sättet hon skriver på berör verkligen och jag måste erkänna att jag läste boken i flera etapper. Den kom nästan för nära ibland. Jag behövde pausa mörkret. För faktum är att man känner varenda doft, smak när hon berättar. Hur avspärrningstejpen fladdrar utanför ännu ett brottsoffers hus. Skräcken i att vakna av ett ljussken riktat rakt mot ansiktet. Håren reser sig på armarna. Igen och igen. Men det går inte att sluta läsa.

Tyvärr fick ju Michelle inte vara med när man, mycket tack vare HENNES fantastiska arbete och efterforskningar, lyckades fånga förövaren. Men hennes ord kommer för alltid finnas med oss. Hennes omtanke och vördnad för alla drabbade. För alltid nedtecknat. Det finns faktiskt inga ord. Hennes språk är dessutom något utöver det vanliga. Fullkomligt magnifikt.

Har du läst den här boken bär du den med dig för alltid.
Mina varmaste rekommendationer.