Vi måste prata om Kevin

Ibland går det epidemier i otäckheter. Skolskjutningar är typ en sån företeelser. Det är rått, ofta obegripligt hur en vanligen ung person tar sig rätten att mörda andra människor. Lionel Shrivers bok Vi måste prata om Kevin kom ut på originalspråket engelska 2003 och hon fick pris för boken 2005. Ett år senare kom den ut på svenska. Den är även filmatiserad.

Det tog sin lilla tid att kämpa sig igenom boken, ska jag villigt erkänna. Boken är upplagd som en brevroman där Eva skriver brev till sin man Franklin efter att sonen Kevin har skjutit ihjäl skolkamrater och skolanställda med sitt armborst (hur kan pappan ge sin son ett armborst i julklapp..?) dagarna innan han ska fylla 16 år. Genom breven får vi veta vad som har hänt före, under och efter skjutningen. Kevin var redan från födseln ett besvärligt barn, nåt som mest hans mamma verkar ha reagerat på. Hon försöker varna för detta; samtidigt kan jag inte riktigt se att hon försöker söka hjälp åt Kevin. Kevin är en annorlunda kille, annorlunda på ett väldigt obehagligt sätt. Författaren skildrar detta mycket subtilt, men bra.

Bitvis är den här boken märkligt nog seg. Det kan mycket väl ha att göra med att ämnet är väldigt tungt och att jag inte har varit på mitt bästa läshumör. Detta gjorde att jag inte ger mig på att ens försöka lista ut slutet i förväg, så även om jag vet att det handlar om en skolskjutning får jag en och annan överraskning – av otrevlig art.

Boken för högt omdöme av mig.