Tistelhonung

Bok av Sara Paborn
Den här boken flätar samman två kvinnors öden. Sommaren 1955 har en 17-årig tjej vid namn Veronika sin allra första romans med en konststudent. 64 år senare åker den skandalomsusade relationscoachen Ebba till Bjärehalvön för att intervjua en gammal kvinna om livslång kärlek. Den äldre damen vill dock hellre berätta om sin ungdomsromans som försvann för många decennier sedan.
Tistelhonung. En vacker titel och lika fint omslag. En lättsam berättelse om kärlek – både vacker och fin sådan men också om kärlek som man slarvade bort eller tappade. Den varvar mellan nutid och dåtid och jag önskar att den bara hade ett tidsepok – dåtid. För den blir tyvärr väldigt tråkig.

Relationscoachen Ebba har inte bara förlorat sitt yrke och rykte utan även kärleken. I sitt försök att förbättra alla delar åker hon till en ort utanför sommarstaden Båstad för att skriva om en livslång kärlek. Den gamla kvinnan, Veronika, har en annan berättelse att berätta – om ungdomskärleken som försvann.

Den här boken kanske kommer till mig i ett dåligt tillfälle. För den verkar vara mysig och berörande. Men det kommer aldrig till mig. Men som sagt, kanske var bara en dålig tid för mig. En tid där jag har börjat tröttna på att läsa om berättelser som utspelar sig både i nutid och dåtid. Eller där en stor del av berättelsen handlar om en skilsmässa. Gör inte alla böcker det nu? Eller är det bara jag som läser de hela tiden.

Oavsett, så har Tistelhonung en mysig del. Och det är femtiotalet när vi får följa Veronika som ung. När hon bor på hennes mamma pensionat och umgås med de vanliga gästerna och konststudenten Bo. Kärleken som försvann. Men fick den det utrymmet i berättelsen som jag hade velat? Nej, tyvärr inte. Hade uppskattat den så mycket mer om vi fick enbart följa Veronika och Bo och livet på pensionatet utanför Båstad.