Gruvraset
Bok av Anna-Karin Karlsson (fd. Andersson)
Det är sommarlov. Saga och Emil åker med mamma till Sala Silvergruva för att gå en rundtur nere i berget.
Visst är det häftigt, säger mamma.
Exakt hur häftigt det kommer att bli är det ingen av dem som anar ...
Mitt under rundturen tappar Saga och Emil bort övriga gruppen och befinner sig mitt i ett äventyr. De inser att alla är i fara när gruvan riskerar att rasa. Det blir en kamp mot klockan när de upptäcker att en pojke fastnat längst in i gruvan.
Ska Saga och Emil lyckas rädda pojken?
Genom tiden är en serie historiska äventyr som utspelar sig runt om i Sverige. I Gruvraset besöks Sala Silvergruva. Äventyret utspelar sig på 1600-talet, då gruvdriften var stor i Sverige.
Jag började med att läsa den här serien, på egen hand för att säkerställa att det inte skulle vara för läskigt för femåringen, eftersom han är lite yngre än målgruppen. Men, jag trodde inte att han skulle tycka att det var läskig utan spännande så vi läste den som kvällsbok under två kvällar.
Den är lagom lång som högläsningsbok, mycket bilder och korta tydliga kapitel. Jag tycker att fakta-delen är bra avvägd mot berättelsen och det är väldigt spännande och lärorikt, även för en vuxen. Att illustrationerna är färgkoordinerade med utsidan gillar jag, och att det är färg som känns som att det dessutom passar med temat för boken, i det här fallet rödorange.
Boken består av 8 kapitel uppdelade på 45 sidor, plus 4 sidor fakta, så varje kapitel är ungefär 5 sidor långt. Texten är stor och lättläst, så passar bra för målgruppen och för den läsvana yngre läsaren. Det är inte ett särskilt svårt språk, så det passar också bra för målgruppen. Illustrationerna är relativt stora i många fall också, så det är sällan det är ett helt uppslag med bara text, vilket kan vara bra för den som vill läsa den på egen hand och hjälper till att levandegöra berättelsen.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att det är barnen som är i så stort fokus och som klarar uppgifterna på nästan egen hand. Ett plus också att Kobold inte kan hjälpa till fysiskt utan bara kan leda dem rätt på vägen.
Femåringen hade inga som helst problem med att komma ihåg vad som hade hänt när vi slutade läsa och han satt tyst och stilla och lyssnade andäktigt. Han tyckte aldrig att det var för läskigt, inte ens med rasen och hästarna, men jag tror inte heller riktigt att han är nog gammal för att förstå innebörden helt av vad som hände. Jag själv som vuxen tyckte att den här var lite mer obehagligt spännande än första delen i serien, Häxön.
I slutet av boken finns fakta om både gruvdrift generellt och Sala Silvergruva, men också om Kobolden från folktron. Jag, som gillar mytologier och folktro, är väldigt förtjust i att det får liv i den här bokserien och det gör det också lite mer spännande. Att det är en varelse från folktron som behöver hjälp av barnen gör det också lite mer ”trovärdigt” att de förflyttas i tiden och dessutom lite mer mystiskt och äventyrligt.
Den är lagom lång som högläsningsbok, mycket bilder och korta tydliga kapitel. Jag tycker att fakta-delen är bra avvägd mot berättelsen och det är väldigt spännande och lärorikt, även för en vuxen. Att illustrationerna är färgkoordinerade med utsidan gillar jag, och att det är färg som känns som att det dessutom passar med temat för boken, i det här fallet rödorange.
Boken består av 8 kapitel uppdelade på 45 sidor, plus 4 sidor fakta, så varje kapitel är ungefär 5 sidor långt. Texten är stor och lättläst, så passar bra för målgruppen och för den läsvana yngre läsaren. Det är inte ett särskilt svårt språk, så det passar också bra för målgruppen. Illustrationerna är relativt stora i många fall också, så det är sällan det är ett helt uppslag med bara text, vilket kan vara bra för den som vill läsa den på egen hand och hjälper till att levandegöra berättelsen.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker om att det är barnen som är i så stort fokus och som klarar uppgifterna på nästan egen hand. Ett plus också att Kobold inte kan hjälpa till fysiskt utan bara kan leda dem rätt på vägen.
Femåringen hade inga som helst problem med att komma ihåg vad som hade hänt när vi slutade läsa och han satt tyst och stilla och lyssnade andäktigt. Han tyckte aldrig att det var för läskigt, inte ens med rasen och hästarna, men jag tror inte heller riktigt att han är nog gammal för att förstå innebörden helt av vad som hände. Jag själv som vuxen tyckte att den här var lite mer obehagligt spännande än första delen i serien, Häxön.
I slutet av boken finns fakta om både gruvdrift generellt och Sala Silvergruva, men också om Kobolden från folktron. Jag, som gillar mytologier och folktro, är väldigt förtjust i att det får liv i den här bokserien och det gör det också lite mer spännande. Att det är en varelse från folktron som behöver hjälp av barnen gör det också lite mer ”trovärdigt” att de förflyttas i tiden och dessutom lite mer mystiskt och äventyrligt.