Lite död runt ögonen
Bok av David Ärlemalm
När Sofia, i den tre personer stora familjen, dör lämnas Arto kvar med dottern Bodil. Plötsligt anklagas han av skolledningen för den skola han jobbar på för att ha sålt droger. Livet pressar Arto att återvända till sitt mörka förflutna med lögner, brott och våld. En gripande historia som fångar sårbarheten hos folk.
När Artos exfru Sofia dör i en överdos lämnar Arto livet som missbrukare för att ta hand om deras dotter Bodil. Vi följer Artos kamp för att uppnå en stabil tillvaro för sin lilla familj när han två år efter dödsfallet får sparken från jobbet och pressas ekonomiskt.
Arto är en ‘doer’ och karaktäriseras primärt av sina handlingar. Tänker och känner gör han först i andra hand, vilket gör att jag har svårt för honom. Jag förstår den ilska och vrede han bär på, men blir också provocerad av hans bristande problemlösningsförmåga. Jag funderar mycket på hur jag ska bedöma Artos handlande och ifall han bör betraktas som en ansvarsfull förälder. Jag landar någonstans i att jag anser att hans avsikter är goda, men att utförandet liksom konsekvenserna blir dåliga i praktiken.
Att boken är skriven helt ur Artos perspektiv stör mig delvis, främst då jag tycker bokens viktigaste person är sexåriga Bodil. Jag KÄNNER verkligen för henne. Jag blir förbannad när hennes klasskompisar säger att hennes mamma var en jävla knarkare, förtvivlad när hon vaknar under nattens sena timma bara för att upptäcka att pappa inte är där och kan trösta. Det är alltid hjärtskärande när barn far illa, och jag vill bara att allting ska lösa sig för Bodils skull.
Bokens främsta styrka är att jag både får sympatier för en före detta missbrukare och de stödinsatser som finns i samhället (även om Arto något skevt utmålar dessa som ‘’the bad guys’’). Situationerna är realistiskt skildrade, och jag tycker om det avskalade språket.
Mitt betyg sänks något på grund av slutet, som börjar likna en deckare mer än ~en skildring av Stockholms skuggsida~. Själva upptrappningen går väldigt fort fram, och en känsla av antiklimax infinner sig hos mig. Jag blir även irriterad av Artos självmotsägande, då det han tänker i slutet står i motsats till hur han agerat under bokens gång. Någon form av självinsikt hade varit skönt…
Lite död runt ögonen är en stark debutroman som lyckades göra mig både berörd och upprörd, även om den inte griper tag i mig fullt ut som jag hade önskat.
Arto är en ‘doer’ och karaktäriseras primärt av sina handlingar. Tänker och känner gör han först i andra hand, vilket gör att jag har svårt för honom. Jag förstår den ilska och vrede han bär på, men blir också provocerad av hans bristande problemlösningsförmåga. Jag funderar mycket på hur jag ska bedöma Artos handlande och ifall han bör betraktas som en ansvarsfull förälder. Jag landar någonstans i att jag anser att hans avsikter är goda, men att utförandet liksom konsekvenserna blir dåliga i praktiken.
Att boken är skriven helt ur Artos perspektiv stör mig delvis, främst då jag tycker bokens viktigaste person är sexåriga Bodil. Jag KÄNNER verkligen för henne. Jag blir förbannad när hennes klasskompisar säger att hennes mamma var en jävla knarkare, förtvivlad när hon vaknar under nattens sena timma bara för att upptäcka att pappa inte är där och kan trösta. Det är alltid hjärtskärande när barn far illa, och jag vill bara att allting ska lösa sig för Bodils skull.
Bokens främsta styrka är att jag både får sympatier för en före detta missbrukare och de stödinsatser som finns i samhället (även om Arto något skevt utmålar dessa som ‘’the bad guys’’). Situationerna är realistiskt skildrade, och jag tycker om det avskalade språket.
Mitt betyg sänks något på grund av slutet, som börjar likna en deckare mer än ~en skildring av Stockholms skuggsida~. Själva upptrappningen går väldigt fort fram, och en känsla av antiklimax infinner sig hos mig. Jag blir även irriterad av Artos självmotsägande, då det han tänker i slutet står i motsats till hur han agerat under bokens gång. Någon form av självinsikt hade varit skönt…
Lite död runt ögonen är en stark debutroman som lyckades göra mig både berörd och upprörd, även om den inte griper tag i mig fullt ut som jag hade önskat.