Johanna Karlsson

Två böcker i en, den om Ebba och den Didrik. Tidlös bok om kärlek, syskon, relationer och vardag. Vi som var unga på 90-talet fastnade för serien som gick på TV, men boken är mer tidlös och håller måttet även i dag. Passar slukaråldern 9-12 år och kanske lite uppåt.

Ännu en bok med vår mest älskade ko, Mamma Mu. I den här följer hon med Lina till simhallen och tar ett simmärke, men Kråkan blir avundsjuk. Känslor många barn nog känner igen sig i. Perfekt läsning för:
Barn som ska börja simskolan.
Barn som är lite vattenrädda.
Syskon till barn som simmar (och där syskonen är för små för att kunna simma).

Det är en bok med mycket igenkänning och som vanligt förhöjer Sven Nordqvists finurliga illustrationer hela läsupplevelsen. Böckerna om Mamma Mu hade inte varit samma sak utan hans bilder. Bilden när Mamma Mu kommer ut ur rutschkanan kan man titta länge på eftersom där finns så många roliga detaljer och människor att spana in. Den storvuxne killen som hoppar bomben och är på väg att landa precis framför en tant i badmössa samtidigt som hans kompis flinar. Eller tuffa muskelberget som inte vågar hoppa från trean, samtidigt som farmor i raska kliv är på väg upp till höga rutschkanan. Det finns mycket att upptäcka i varje uppslag. Men det är inte den bästa boken om Mamma Mu.

Än en gång lyckas Katarina von Bredow skildra det hon är bäst på: känslor, relationer, vardagsliv - och förbjuden kärlek. Den här boken gillar jag eftersom den utspelar sig i Kalmar och jag dessutom kan se miljöerna framför mig. Det är också en fin skildring av att bli vuxen, ta ansvar och lära känna sig själv. Passar tonåringar och unga vuxna lika bra. Lättläst bladvändare och engagerande roman.

Vi känner alla Pettson och Findus, gubben och katten i Sven Nordqvists fantastiska bilderböcker. Den här tillhör kanske inte en av de mer kända, men är en trevlig bok det också. Den passar åldern 3-6 år - fast egentligen blir man väl aldrig för gammal för de här böckerna. Findus vill hoppa i sängen varje morgon, men alldeles för tidigt för Pettson som föreslår att han får flytta ut om han ska hoppa så tidigt. Flytten går till utedasset som görs om till ett litet hus där Findus kan hoppa precis hur mycket han vill. Man känner verkligen hur uppspelt och exalterad han är över ett helt eget hus där han kan göra som han vill och hoppa hur mycket som helst. Och man känner med Pettson när han inte vill hindra Findus, men samtidigt tycker att det blir väldigt tyst och tomt i köket på kvällen. En charmig bok som handlar om mycket på samma gång och där stora och små kan känna igen sig i lite olika slags berättelser.

En bilderbok för de minsta bokläsarna och deras vuxna. Bokens styrkor är att den skildrar en vardag som många föräldrar och barn känner igen sig i, men som trots det sällan skildras i barnlitteraturen. Det är av någon outgrundlig anledning väldigt stereotypt i de flesta barnböcker, trots att verkligheten inte ser ut så för alla.

Här får det nära föräldraskapet ta plats. Barnet - inte namngivet - och den vuxne upptäcker världen tillsammans en sommardag. Barnet bärs i sjal på ryggen - därav titeln - och en uppmärksam läsare lägger märke till många detaljer, såsom potta (vanligen brukar först lite äldre barn sitta på pottan), tygblöja och så en mysstund som man kan tolka som man vill: amning eller flaskmatning. Till bokens minus hör att illustrationerna känns lite väl amatörmässiga.

En bok som bygger på den populära julkalendern från 1979 och som skrevs av just Maria och Camilla Gripe. I den här boken får vi återse kära bekanta, men även om man inte sett kalendern är det en trevlig och fantasieggande berättelse om flickan Ulrika och småtrollen.

Bajs och prutt är hur kul som helst. I alla fall om du frågar barn. Vuxna är inte lika roade av bajskorvar. Men den här boken är kul för både stora och små och man måste vara en riktig tråkmåns för att inte underhållas av Pernilla Stalfelts knasiga illustrationer och fakta. För ja, det ryms både bajsfakta och finurliga funderingar och väldigt mycket humor i den här boken. Pernilla kan konsten att skriva om alla ämnen på befriande roliga sätt. Här får kiss- och bajshumorn sitt utlopp i flera sidor och massor av illustrationer.

En helt underbar bok! Man kan inte låta bli att älska huvudpersonen Willowdean (kallad Will av de flesta, men Dumplin' av sin mamma) som fullt ut är sig själv. Den tar också upp viktiga frågor och jag känner att det är en bok att bli stärkt av, framför allt om man själv är lite småmullig eller om man av någon anledning känner av normer och krav och är missnöjd med sin kropp (vilket, dessvärre, gäller rätt många unga tjejer).

Dumplin' är så säker i sig själv - tills hon möter kärleken. Men hon vägrar ändå att anpassa sig efter normen, utan fortsätter att (med humor och jävlar anamma) vara sig själv och stå upp för det hon tror på. Det är befriande med en ung tjej som inte ber om ursäkt för sig själv bara för att hon inte är eller ser ut som förväntas. Att hon dessutom älskar Dolly Parton gör henne bara än mer speciell. Det här är berättelsen om en driftig, men också sårbar, tjej, som stannar i ens hjärta.

Om man älskar bakning (det gör jag) och att läsa om det och jul och kärlek, ja, då är det här en härlig bok. Som en stunds verklighetsflykt (Paris!) där man får följa med huvudpersonen när hon deltar i en baktävling där första pris är en lärlingsplats hos en framstående konditor. Det blir en del bakprat och snålvattnet rinner när jag läser om allt läckert de bakar.

Man måste dock inte gilla bakning för att uppskatta boken, det är inte längre sötsaksbeskrivningar än att man uthärdar dem även om man inte gillar de inslagen. Det är en bok om att utmana sig själv, att våga göra det man brinner för trots jobbiga minnen och om att inte ge upp. Det är också en roman om kärlek och om vänskap. Utöver någon detalj känns den trovärdig och fin, inte så där tillrättalagd som en del utländska feelgoodromaner dessvärre är.

Det kanske inte är så jättemycket jul över den här boken, men åtminstone vinter. En bok jag kan läsa om.

Moa-Lina Croalls debutroman behandlar ett ganska förutsägbart tema, om man känner till något om Moa-Lina själv. Det känns som en bok som ligger nära henne själv. Det är dock inte någon nackdel, för hon gör det med bravur. Kanske är det vad man skulle kalla ett slags generationsroman, fast en lågmäld sådan. Om att resa till Berlin, finna sig själv och kanske också någon annan. Gemenskap, aktivism, människoöden - men också droger och problem. Moa-Lina vann Lilla Augustpriset och hon är en skicklig författare, men ändå känns inte det här som hennes bästa roman. Hon kan mer, hon kan bättre! Men alla ska vi förstås börja någonstans. Den är läsvärd, definitivt, men stannar inte i minnet.