Arne Rutgersson

Torsdagsmordklubbens historia och människor utspelar sig och finns inom ramen för ett "gated community" i södra England. Här finns ett typ av äldreboende som inte finns (?) i Sverige även om begreppet 55+ boende ligger närmast till. Ett gäng på fyra 70 ++ are som kallar sig Torsdagsmordklubben - man tar sig an olösta/äldre/tänkta (?)mord. Snart nog inträffar flera mord i nutid med anknytning till deras bostadsområde.

Berättelsen är varm, underfundig och lyfter på äldres förmåga att analysera, styra och få människor att berätta för dem. Snart nog tar de kommandot och tar över rollen som de verkliga utredarna. Polisens förmåga blir reducerad till landsortsnivå medan torsdagsmordklubben firar framgångar. Kanske grumlas fokuset lite när ansatsen att lyfta de äldres briljans samtidigt som att äldre själva kan välja när de vill somna till den eviga vilan.

Språket är underfundigt och mångtydigt. Man ler igenkännande åt referenser som vi även kan känna igen i vår svenska kontext. En annorlunda berättelse, en mix av deckare/feelgood/samhällsskildring.......

Den sista dagen borde inte ha blivit min sista bok av John Grisham. Jag borde inte börjat läsa den, efter 100 sidor blev det stopp. Så seg story, så ointressant miljöskildring av den amerikanska södern på 40-talet och ett så "gammalt" språk. Vi gör alla våra misstag i livet, John Grisham borde slutat skriva långt innan den "sista dagen".

Fädernas missgärningar är en fantastisk berättelse om mänskliga relationer. Här ryms det livslånga traumat för barn som växer upp utan föräldrar, den ensamma människans tappade livsglädje, respekten för äldre människors förmåga, relationers djupa äkthet såväl som deras trasiga ytlighet. Här möts människor av idag och människor från en svunnen tid. Värderingar från fädernas tid bryts mot vad som är rätt och fel idag.

Allt detta och händelserna är förlagda till Lappland från en svunnen till nuets dramaturgi när en hel stad berövas på sin egen och dess människors historia när staden rivs för att flyttas så att det svarta guldet kan brytas. Natur och människor flyter samman och bildar en helhet - man blir som den miljö man lever i. När den förändras förlorar man sin själ.

Kontrasterna målas också starka i hur den internationella brottsligheten nästlar sig in det tidigare så av traditioner så lokalt styrda samhället. Lingonkungen blir på ålderns höst dräng åt maffian.

Allt detta avslutar huvudpersonen Rebeckas berättelse. Stark och svag, populär och ensam, storstadsliv och eternithus i Kurravaara. framgångsrik och förlorare - Rebecka får ytterligheternas roll. Och kanske är bokens final lika oväntad som mycket annat i boken. Det blir inte Rebecka själv som får spela huvudrollen i slutscenerna. Rebecka står kvar på älvkanten eller i kulisserna om ni så vill när dramats andra hjältinna, hon som när boken börjar vill sluta sitt liv - hon som nu i slutet av boken får Börja ett nytt liv. Jag låter läsaren själv upptäcka varför jag skriver börja med ett stort B. Boken och Åsa får för detta ett stort A.

Frida gratulerar sig själv i avslutstacket till att det blev en bok till. Jag har inte läst hennes tidigare bok (böcker?) men kan garantera att jag inte ska läsa någon annan bok av Frida,

En berättelse om det ockulta i en miljö som berättar om 1600-talet och i nutid med Vasamuseet som spelplats.
Ekar som dricker blod känns inte bara udda utan också en orealistisk koppling mellan då och nu. Många händelser förblir krystade. Hela historien med vildmannen blir aldrig begriplig. Sedan kläs denna sällsamma historia med människors egna privata bekymmer såsom ett äktenskap som krisar, en svärmor som behöver tillsyn och en arbetskamrat som lockar huvudpersonen till intima möten. Inget av detta behövs för att spela upp resten av denna bisarra berättelse.

Efter att ha läst två spänningsromaner i följd (ska inte göra det igen) med mycket våld och många mord känns Luften är fri som befriande trovärdig. Den utspelar sig i en miljö fylld av dagens samhällsproblem även om de som bekant snabbt blir gamla, får nya ansikten eller byts ut (boken skrevs 2016). Men det är "riktiga människor" med sina förtjänster och brister som brottas med livets ibland tuffa villkor. Här finns MS sjuka Ulrika som vägras sjukpenning, maken Håkan som beter sig underligt och papperslöse Kouplan som försörjer sig som privatdeckare. På vägen möter de en pamflett av människor från samhällets botten till dess topp.

Berättelsen är mager i sin start - vad gör Håkan och hur ska Kouplan dra för slutsatser av Håkans underliga beteende. Men varje gång som man undrar vart tar berättelsen vägen nu så överraskar berättaren oss med att stegra och fördjupa berättelsen. I slutet landar hela berättelsen så att den känns som att den har tillfört en dimension till. Berättaren (författaren) har en insikt i problembilden som gör henne till en god berättare.

En thriller med mycket (för många) mord. Inte mindre än 10 mord begås av en och samma gärningsman. Författarna gör allt (för mycket) för att mördaren inte ska avslöjas förrän i bokens allra sista sidor. Mördaren gäckar polisen varje gång.

Relationsproblem är ett genomgående tema i berättelsen. Kanske lite för mycket det också. Förälder-barn, polis-offer, chef-fd kollega, journalist-journalist, kärleksrelationer (förstås).

Men det är en stunds god underhållning, bra tempo och bra språk. Den gamla sanningen om en god bok "att den ska ha en bra berättelse och också kunna berättas på ett bra sätt" kan här halta lite. Berättandet är bra med berättelsen håller kanske inte måttet".

Boken innehåller (för) mycket drama. Här finns flyktingar på Medelhavet, krigsbrott i Irak, terrordåd i Berlin och psykopat i Köpenhamn. Alldeles för stort område att spänna över vilket leder till behov av att ständigt stegra dramatiken.
Bakgrunden till all dramatik blir i sig dramatisk och till slut blir allt alldeles för osannolikt - i alla fall att allt detta ska hända under några få dagar. Våld, våld och åter våld blir till slut alldeles för mycket. Historien blir för krystad för att kännas möjlig.
Nej, detta var min första bok av Adler-Olsen och också den sista.

Amerikansk jord är en ytterst stark berättelse om ett Mexico där kartellerna styr över människors liv och där samhället är svagt och korrupt. Huvudpersonerna i boken är mamma Lydia och sonen Luca 8 år. De överlever av en slump en kartells avrättning av 16 personer på en trädgårdsfest. Maken, mamman, systern, kusiner, vänner - gamla, vuxna och barn. Lydia och Luca flyr för att nå Amerikansk jord. Det blir en dramatisk flykt över några veckor. Händelserna avlöser varandra så starka att man ibland måste ta paus i läsandet. Där finns andra människor på resan vars skäl till flykt är lika starka och där de i sin utsatthet finner varandra och där det växer en solidaritet som är styrkan i berättelsen. Och som alltid räcker inte det inte med en berättelse - du måste kunna berätta den också. Och det kan Jeanine Cummins på det mest fantastiska sätt.

Läs den !!

Karin Smirnoff med sina fantastiska böcker om Jana Kippo har skrivit en självbiografisk barndomsbok.
Boken berättar om Agnes från födelsen till cirka 10+ åldern. Det finns vuxna huvudpersoner som alla är olyckliga, psykiskt sjuka, fattiga, egoistiska eller som utnyttjar barnen. Det finns barn som är huvudpersoner. De är de som är utsatta men som i sin utsatthet är goda kamrater som ställer upp fr varandra.
Agnes mamma är "Anitamamman". Boken är en våldsam nedskrivning av en mamma som inte vill ha sina barn (Agnes och lillebror Mattias/Matteus). I självbiografins berättelser har det blivit okej med att skriva ned sina föräldrar på det mest utlämnande sätt. Karins berättelse om sin mamma och uppväxt är förfärlig men vill man som läsare ta del i detta? Det är naturligtvis en samhällsskildring av 60-70 talets Södertälje men det blir ändå en biprodukt, Karin skriver om sin mamma och sin egen barndom.
Tyvärr, når inte boken den nivå som Jana Kippo böckerna har. Berättelsen skuggas av hatet mot modern och språk och berättarmässigt är den inte av samma dignitet.

En stark spänningsroman som kanske blir för lång, gör för många nya vändningar, har för långsökt manus och är för brutal. De två kvinnliga poliserna i huvudrollerna är sargade av livet vilket får konsekvenser för berättelsen och kanske får fokus på dem själva istället för de många sargade personer som de möter. Så många mord, ja till och med skenavrättningar, att man till slut inte kan räkna dem alla. Svårt att tro att all denna trasighet kan samlas i något sammanhang i vår kulturs verklighet - det blir som om man inte dricker kaffe utan sörplar i sig kaffesumpen hela tiden. Beskt smakar det. Viss sympati kan man känns med båda de sargade poliserna, med deras kollegor och polischef som kämpar med att ha fördragsamhet till de två kvinnorna. Språket är rikt (om än i en dyster berättelse) och förmågan att berätta värd en bättre story.