Ensamhetens språk

I julklapp 2020 fick jag många fina saker. Nåt som alltid gör mig glad att få är böcker. En vän gav mig den andra delen i Jan-Philipp Sendkers Kina-trilogi, Ensamhetens språk. Jag har tidigare läst både del ett och del tre, men tvåan saknades alltså.

Den amerikanske journalisten Paul Leibovitz börjar hitta tillbaka till glädjen i livet tack vare sin kinesiska flickvän Christine Wu. Han sörjer fortfarande sin döde son, men trivs allt bättre i tillvaron på ön Lamma utanför Hongkong. En dag får Christine ett brev från sin storebror, en bror hon inte har träffat sen hon var liten, innan hon och modern flydde från Kina. Brodern ber henne om hjälp. Hans fru har blivit sjuk och hon är inte den enda som har drabbats i den lilla byn utanför Shanghai…

Det här är en sorts blandroman där huvudingrediensen är kärlek. Även spänning, miljöfrågor och samhällsfrågor ryms mellan pärmarna. Författaren, tysk ursprungligen, har ett förflutet som korrespondent i Asien. Här ger han sin bild av dagens Kina genom Pauls ögon. Detta gör att fokus ganska ofta ändå flyttas från huvudtemat till rena samhällsfrågor. Som västerlänning kan det vara svårt att förstå vidden av korruption och förnekelse i det kinesiska samhället. Detta tar udden av kärleksberättelsen som löper genom hela trilogin och gör att en inte kan läsa den här boken som en renodlad kärleksroman – det är det inte.

Mitt omdöme blir högt.

Bok nummer 2 i serien
En vacker kärlekshistoria fylld av spänning , visdom. en bladvändare man har svårt att släppa