Norwegian Wood

Noruwei no mori
Bok av Haruki Murakami
När den trettiosjuårige Toru Watanabe hör Beatleslåten "Norwegian Wood" spelas i en sliskig orkesterversion i ett flygplan så är det som om hans huvud sprängs i bitar. Som av en blixt väcks minnet av en kärlek han upplevt i skarven mellan tonår och vuxenhet. Hon hette Naoko, och var flickvän till en av Torus vänner. När vännen tog sitt liv drevs de isär, men när de båda träffas igen av en slump blir han kär och får uppleva en förälskelse som till lika delar är öm, intensiv och omöjlig. Naokos psyke är bräckligt. Hon försvinner till ett vårdhem och Toru bestämmer sig för att vänta, skriva brev och leva för några korta besök. Samtidigt är han starkt dragen till en studiekamrat, som tydligt visar sitt intresse för honom. Toru lever i förvirring och ensamhet i spänningsfältet mellan dessa kvinnor. Norwegian Wood är en kärlekshistoria som är intensiv på ett lågmält sätt, på en gång erotisk och oskuldsfull, lika självklar och komplicerad som kärleken själv. Haruki Murakami (född 1949) är sin generations främste japanske författare och ett stort namn världen över.
Toru är berättarjaget i boken och en helt fantastisk karaktär. Under 384 sidor fick jag pröva på hur det känns att vara en japansk, ung pojke. Samtidigt blev jag kär i Toru eftersom hans sätt och tankegång är så fint. Bokens beskrivningar av kärlek i alla dess former, av ett Tokyo och Japan under höst, vinter och vår, av universitetslivet i Tokyo på 60-talet samt en ung mans ärliga tankar om två flickor i hans liv kan ha varit en av de finaste skildringarna jag läst på länge.