The Professor : A Tale, Volume II

Bok av Charlotte Brontë
The Professor was the first novel that Charlotte Bronte completed. Rejected by the publisher who took on the work of her sisters in 1846 - Anne's Agnes Grey and Emily's Wuthering Heights - it remained unpublished until 1857, two years after Charlotte Bronte's death. Like Villette (1853), The Professor is based on her experiences as a language student in Brussels in 1842. Told from the point of view of William Crimsworth, the only male narrator that she used, the work formulated a new aesthetic that questioned many of the presuppositions of Victorian society. Bronte's hero escapes from a humiliating clerkship in a Yorkshire mill to find work as a teacher in Belgium, where he falls in love with an impoverished student-teacher, who is perhaps the author's most realistic feminist heroine. The Professor endures today as both a harbinger of Bronte's later novels and a compelling read in its own right.
Långsam, välutvecklad, längtansfull.

För den som gillar Jane Eyre rekommenderas även denna lågmälda men intressanta bok. Skriven innan hennes andra utgivna verk (Jane Eyre, Shirley, Villette) men inte utgiven förens efter hennes död. I denna berättelse får läsaren bekanta sig med William Crimsworth och dennes sökande efter självständighet och kärlek. I likhet med många andra äldre verk upplever jag att det tar tid att komma in i Professorn och dess intrig. När man dock har kommit så pass långt att intresset oundvikligen växer fram är det svårt att lägga ner boken. Det är inte främst huvudkaraktären mr Crimsworth som drar till sig läsarens intresse, och kanske det är därför berättelsen är lite seg i början då det tar ett tag innan man fått stifta bekantskap med andra karaktärer, utan flera av de människor som William möter på sin resa bidrar enormt till berättelsen.

Thomas Sjösvärd skriver i förordet att boken inte innehåller några större överraskningar och att det är först när man ser den på nära håll som bilden djupnar och skuggor framträder. Jag kan inte annat än hålla med. Brontë berättar och utvecklar med en precision som tidvis kan kännas tradig, speciellt i början, men belöningen är välskrivna karaktärer med många olika sidor och känslotillstånd. Karaktärernas rättframhet och framfusighet blandad med dåtidens falskhet gör att jag saknar liknande personporträtt i nutidens litteratur. Men som Sjösvärd påpekar i förordet så var 1800-talets romaner experimentella och utforskande i berättandets grunder. Det är definitivt en del av det som ger denna sällsamma berättelse dess tilldragelse än idag.