Och så var de bara en

Tio olika personer är inbjudna till en villa på en ö av en viss U. N. Owen. Tiden är 1930-talet och platsen är utanför Devons sydkust i England. De tio personerna har skiftande bakgrund och har inget med varann att göra. Själva herr Owen dyker aldrig upp men låter dem snart veta att alla är moraliskt skyldiga till olika allvarliga brott, något som också stämmer.

En barnramsa om tio små tennsoldater som en efter en dör på olyckliga vis är nedtecknad på en tavla i herrgården. Just denna ramsa visar sig snart bli kuslig verklighet när de inbjudna en efter en förolyckas. Att ta sig ifrån ön blir en omöjlighet när vågorna går för höga. Ingen kan förstå hur morden genomförs oupptäckt men alla misstänker alla. Varenda en av gästerna fruktar att bli den okände Owens nästa offer.

Romanen är Agathas Christies mest kända och världens mest lästa brottsroman, även om denna även kan kallas en skräckfylld spänningsroman. Den publicerades första gången år 1939 som Tio små negerpojkar och har efter det kommit i en mängd upplagor.

Det är lätt att begripa varför boken blivit så populär. Berättelsen är skriven med Christies sedvanliga koncentrerade, skarpsynta och intelligenta stil. Den lyckas kombinera en sorts pusseldeckare, där man som läsare hela tiden försöker lista ut hur de mystiska morden kan gå till, med många element av spänningsroman och rysare. Man kan verkligen leva sig in i den skräck som öns besökare måste känna inför det oundvikliga, och det är svårt att lägga ifrån sig boken innan man fått svar på sina många frågor. Christie är också en bra skildrare av det psykologiska spel som pågår mellan alla besökare när misstankarna flödar fritt.

En fördel boken har är dess längd. Till skillnad från många nya romaner håller den sig koncis och blir aldrig för lång eller omständlig. Därmed blir den inte så lång att det innebär en ansträngning att läsa boken.