Den förlorade symbolen

När Robert Langdon, professor i religiös symbolik, bjuds in till Capitolium i Washington, D.C. för en kvällsföreläsning, hittas samtidigt en märkvärdig tingest inom anläggningens väggar. Då den är kryptiskt kodad får Langdon givetvis försöka sig på att tyda den. Professorn tolkar föremålets budskap, med dess fem olika symboler, likt en urgammal åkallan, där mottagaren avses att lockas in i en förkommen sfär av visdom. Detta kommer väl till pass när Langdons mentor, filantropen och frimuraren Peter Solomon, skoninglöst kidnappas. För att rädda vännens liv tvingas Langdon hörsamma den mystiska tingestens anmaning och lyda den oavsett slutmål. Under resan
till en närmast ofattbar realitet, upplever professorn mer gåtfullhet, koder, ikoner och väl kamouflerade budskap och historier.

Det är märkligt många som kritiserar Dan Brown, samtidigt säljer han ju massor av böcker. Själv gillar jag detta. Kanske just för att han valt den plats han gjort för sin story, Capitolium, och belyser sällskapet frimurarna, som satt sin prägel på många byggnader och andra monument i området. Vi känner för övrigt igen "plotten", där Langdon under tidspress är jagad tillsammans med en ung kvinna och knäcker koder för att rädda liv. Att boken innehåller bilder på symboler och även någon karta tycker jag är positivt. Man känner sig delaktig och kan lättare förstå vad som diskuteras i storyn, även om andra jämför det med en barnbok. Faktabitarna om frimurarorden är självklart intressanta, och man önskar nästan veta mer om deras bakgrund och den mysticism som inspirerat sällskapet. Vi får ta del av hur de påverkat och inverkat i stadsplanering och arkitektur, då presidenter och andra statstjänstemän ofta är medlemmar i gruppen. Däremot hade man gärna velat att författaren använde sig än mer av denna fakta, men kanske anses det känsligt, vad vet jag.