Biodlaren från Aleppo

Man kan egentligen inte säga att Nuri Ibrahim flyr kriget i Syrien i hopp om att söka sig ett bättre liv i Europa och England. Snarare är det flykten från minnena av det liv han aldrig kommer återfå i hemstaden som driver iväg honom. Hans fru Afra, som mist synen i en bombexplosion, vill in i det längsta stanna på den plats där många av deras närmaste redan dött. Den mytomspunna och tidigare så vackra staden Aleppo ligger i spillror, men i sitt stängda inre kan hon behålla bilden av dess forna prakt. Och av sonen Sami, som kriget också berövat dem.

.

I början av boken får vi möta familjen Ibrahim innan krigets fasor. Afra, som är konstnär, målar fantastiska verk av Aleppo och dess omgivningar, och säljer dessa till både bekanta och främlingar på marknaden. Nuri driver tillsammans med kusinen Mustafa en biodling där stad möter land i östra Aleppo. Han lägger ner sin själ i det hantverk Mustafa lärt honom, vårdar och skyddar bina, ser till att de kan arbeta och samla nektar från citronblommor, eukalyptus och ljung. Under vilopauserna i biodlingen, när Nuri och kusinen tar skydd från den stekande syriska solen och delar bröd, vit ost och gyllengul honung, ser vi huvudkaraktären i sina lyckligaste stunder.

.

Tidigt i läsningen drabbas jag av en emotionell insikt som rör något som jag på ett teoretisk plan redan varit medveten om. Det leverne som människorna fört innan uppbrottet, innan flykten från kriget, är den som definierar dem. Skratten, leken, kärleken, samhörigheten. Det har inte alltid varit krig i Syrien. De som vi ser på flykt och i tältläger har haft andra liv, som lärare, lantbrukare, lekkamrater, far- och morföräldrar. Och som biodlare och konstnärer. Tanken på att en trygg tillvaro med friska och glada barn, helgutflykter och mat på bordet kan bytas ut mot krig, död och fullständigt kaos är faktiskt nästan omöjlig att ta in.