Broder Jakob
Bok av Emelie Schepp
Broder Jakob är den femte boken i serien om åklagare Jana Berzelius. Den här gången står teamet inför en tuff uppgift när de ska lösa ett antal brutala kvinnomord där kropparna hittas i Strömmen med benen hopsydda så att de liknar sjöjungfrur. Förundersökningen leder snart till ett gammalt fall där en ung man har mördat sin familj.
Det var slumpen som gjorde att jag hittade Emelie Schepps böcker. Sen har jag varit fast. Jag har läst alla hennes böcker i serien om åklagaren Jana Berzelius, från den allra första boken som författaren gav ut själv, till de senare, som numera ges ut i ett trettiotal länder, via förlag. Vilken resa den här Motalatjejen har gjort!
Broder Jakob börjar i Norrköping en vårdag där en kvinna hittas mördad. Benen är ihopsydda och kroppen hittas i Motala ström. Det är inte det första offret, dessvärre. En tredje kvinna försvinner också. Ska hon hittas levande? Jana Berzelius leder förundersökningen och poliserna Henrik och Mia jobbar med fallet. Mia är fortfarande avogt inställd till Jana. Och Jana själv är… minst sagt knepig. Danilo Peña, som var en del av Janas liv som barn, sitter numera på rättspsyk i Vadstena. Janas pappa har lovat se till att Danilo aldrig kommer därifrån. Polisen behöver emellertid hans hjälp. Jana ser en möjlighet att få Danilo fri så att hon kan… bli kvitt honom för alltid.
Den här berättelsen går lite som Motala ström – i virrvarr. Nästan alla verkar ha privata problem av olika storlek. Insprängt i boken finns dessutom inte bara ett HBTQ-tema utan två, det vill säga H och T. Teman som spelar en viss roll för handlingen. Men slutet… Slutet är briljant – som alltid!
Karaktärerna är som vanligt mycket realistiskt skildrade. Polisen Mia, som lever singelliv, är en person som jag inte skulle vilja ha i min bekantskapskrets, medan Henrik verkar sympatisk och kärleksfull. Har han månntro lånat drag av sin namne i verkliga livet, författarens make? Han är så otroligt varmt skildrad! Jana är en komplex personlighet, givetvis på grund av det förflutna. Ett förflutet som hon inte kommer ifrån.
En gång bad jag författaren att ta livet av nån i Motala. Nu när jag inser att hon faktiskt bor där igen, förstår jag varför hon inte gör det. Miljöskildringarna är för övrigt inte författarens styrka. Såväl Norrköping som Vadstena nämns ungefär bara vid namn. Det tycker jag är lite synd. Samtidigt är det inte miljöerna som är viktigast i de här böckerna utan den brokiga samlingen karaktärer.
Mitt omdöme blir det enda det kan bli: det högsta.
Broder Jakob börjar i Norrköping en vårdag där en kvinna hittas mördad. Benen är ihopsydda och kroppen hittas i Motala ström. Det är inte det första offret, dessvärre. En tredje kvinna försvinner också. Ska hon hittas levande? Jana Berzelius leder förundersökningen och poliserna Henrik och Mia jobbar med fallet. Mia är fortfarande avogt inställd till Jana. Och Jana själv är… minst sagt knepig. Danilo Peña, som var en del av Janas liv som barn, sitter numera på rättspsyk i Vadstena. Janas pappa har lovat se till att Danilo aldrig kommer därifrån. Polisen behöver emellertid hans hjälp. Jana ser en möjlighet att få Danilo fri så att hon kan… bli kvitt honom för alltid.
Den här berättelsen går lite som Motala ström – i virrvarr. Nästan alla verkar ha privata problem av olika storlek. Insprängt i boken finns dessutom inte bara ett HBTQ-tema utan två, det vill säga H och T. Teman som spelar en viss roll för handlingen. Men slutet… Slutet är briljant – som alltid!
Karaktärerna är som vanligt mycket realistiskt skildrade. Polisen Mia, som lever singelliv, är en person som jag inte skulle vilja ha i min bekantskapskrets, medan Henrik verkar sympatisk och kärleksfull. Har han månntro lånat drag av sin namne i verkliga livet, författarens make? Han är så otroligt varmt skildrad! Jana är en komplex personlighet, givetvis på grund av det förflutna. Ett förflutet som hon inte kommer ifrån.
En gång bad jag författaren att ta livet av nån i Motala. Nu när jag inser att hon faktiskt bor där igen, förstår jag varför hon inte gör det. Miljöskildringarna är för övrigt inte författarens styrka. Såväl Norrköping som Vadstena nämns ungefär bara vid namn. Det tycker jag är lite synd. Samtidigt är det inte miljöerna som är viktigast i de här böckerna utan den brokiga samlingen karaktärer.
Mitt omdöme blir det enda det kan bli: det högsta.