Mios Blues
The Lies We Tell
Bok av Kristina Ohlsson
Mios blues av Kristina Ohlsson är den andra och avslutande delen i Martin Benner-serien.
I Mios blues fortsätter advokaten Martin Benner att leta efter pojken Mio. Samtidigt som han jobbar på detta försöker nån sätta dit honom för flera mord. Martin Benner blir nåt av en mordmagnet – de flesta han träffar i samband med fallet möter döden. Och då inte på nåt lugnt och stilla sätt. Det skruvas också åt kring Martin själv och hans närmaste familj är så hotad att han till sist inte har nåt annat val än att i princip gå till sin egen avrättning.
Kanske ännu mer än i första delen är nästan ingen den h*n utger sig för att vara. Bobby är inte Bobby, Susanne är inte Susanne, inte heller Veronica är Veronica. Att sen två personer heter Elias och Lucifer förvirrar saken ytterligare. Dessutom är den där Lucifer inte heller den en tror. Nä, inte ens självaste Martin Benner är det.
Ja, det låter ju som lite av en cirkus, men jag tycker ändå att del två är snäppet bättre än del ett. Eller kanske handlar det om att jag har börjat vänja mig vid den hårdkokta stilen? Precis som Lotus blues är Mios blues väldigt välskriven stilistiskt sett och jag tycker att den är mer spännande än första delen. Allt får dessutom sin förklaring i slutet. Sånt gillar jag.
Mitt omdöme blir högt.
I Mios blues fortsätter advokaten Martin Benner att leta efter pojken Mio. Samtidigt som han jobbar på detta försöker nån sätta dit honom för flera mord. Martin Benner blir nåt av en mordmagnet – de flesta han träffar i samband med fallet möter döden. Och då inte på nåt lugnt och stilla sätt. Det skruvas också åt kring Martin själv och hans närmaste familj är så hotad att han till sist inte har nåt annat val än att i princip gå till sin egen avrättning.
Kanske ännu mer än i första delen är nästan ingen den h*n utger sig för att vara. Bobby är inte Bobby, Susanne är inte Susanne, inte heller Veronica är Veronica. Att sen två personer heter Elias och Lucifer förvirrar saken ytterligare. Dessutom är den där Lucifer inte heller den en tror. Nä, inte ens självaste Martin Benner är det.
Ja, det låter ju som lite av en cirkus, men jag tycker ändå att del två är snäppet bättre än del ett. Eller kanske handlar det om att jag har börjat vänja mig vid den hårdkokta stilen? Precis som Lotus blues är Mios blues väldigt välskriven stilistiskt sett och jag tycker att den är mer spännande än första delen. Allt får dessutom sin förklaring i slutet. Sånt gillar jag.
Mitt omdöme blir högt.