Genom märg och ben
Red at the Bone
Bok av Jacqueline Woodson
I sin bästsäljande nya vuxenroman följer Jacqueline Woodson en medelklassfamiljs resa från 1920-talets Södern till dagens New York. Familjemedlemmarnas berättelser vävs samman till en laddad familjesaga om klass och vär dighet, utbildning och makt, föräldraskap och relationen mellan mor och dotter.
På sin sextonårsdag skrider Melody ner för trapporna i sina morföräldrars hus i Brooklyn. Till tonerna av Prince och iklädd en skräddarsydd klänning ser hon ut över människ orna som älskar henne. Mormor Sabe och morfar Sammy Po?Boy, hennes stolta pappa Aubrey och sammanbitna mamma Iris. Melodys existens har fört samman två svarta familjer från olika samhällsklasser. Att Iris tonårsgravidi tet var en katastrof har man lagt bakom sig.
I sin bästsäljande nya vuxenroman följer Jacqueline Woodson en medelklassfamiljs resa från 1920-talets Södern till dagens New York. Familjemedlemmarnas berättelser vävs samman till en laddad familjesaga om klass och vär dighet, utbildning och makt, föräldraskap och relationen mellan mor och dotter.
?En enastående berättelse om familjearv. Woodsons kraft och poesi frammanar Toni Morrison.?
People
Jacqueline Woodson är en amerikansk författare, bosatt i Brooklyn.
2018 tilldelades hon ALMA-priset.
Den känsla som är mest framträdande när jag slår ihop "Genom märg och ben" är att boken är alldeles för kort. Jag brukar förvisso gilla kortare romaner, men just denna hade tjänat på att få breda ut sig lite.
Stilen är fragmentariskt, lite drömsk. Att läsa Jacqueline Woodson är som att sitta å lyssna på någon som berättar anekdoter ur sitt liv - intressant och stundtals fängslande, men till slut måste någon gå hem trots att man inte hunnit prata klart.
Vi pendlar mellan olika generationer, mellan mödrar och döttrar. Boken tar sin utgångspunkt i dottern Melodys födelsedag. Hon blir sexton år. Lika gammal som hennes egen mamma var när hon födde henne.
Mycket kretsar kring att vara ung. Att vara ung och bli gravid. Att man naturligtvis älskar sitt barn, men samtidigt känner ett behov att lämna familjelivet för en stund. Kanske för att ta reda på något om sig själv. Något mer, något annat. Vem man hade kunnat bli, eller vem man också är, trots föräldraskapet.
Vi har en ung pappa som "nöjer" sig med familjelivet, enkelheten, ja faktiskt njuter av det. Och en ung mamma som inte gör det.
Woodson lyckas fånga den där tveksamheten och förvirringen som kan uppstå när livet tvingar sig på en. Som när Iris, sexton år gammal, föder sin dotter Melody och tänker i samma stund som den nyfödda bebisen placeras på hennes bröst: vad fan har jag gjort? Eller Iris vilja att amma sin dotter längre än vad som kanske är nödvändigt, bara för att kanske få känna den där närheten till sitt barn, en närhet som inte tycks komma naturligt...
Samtidigt visar romanen, om än diskret, hur ens hudfärg och etnicitet gör sig påmind var man än rör sig. Hur det är att gå på collage och få frågan om man kommit in tack vare stipendium. Att artigt behöva svara den vite: nej, jag är här på samma premisser som du. Båda våra föräldrar har betalat den sanslöst dyra skolavgiften och även om du inte verkar tro det, är jag lika mycket värd som du...
Stilen är fragmentariskt, lite drömsk. Att läsa Jacqueline Woodson är som att sitta å lyssna på någon som berättar anekdoter ur sitt liv - intressant och stundtals fängslande, men till slut måste någon gå hem trots att man inte hunnit prata klart.
Vi pendlar mellan olika generationer, mellan mödrar och döttrar. Boken tar sin utgångspunkt i dottern Melodys födelsedag. Hon blir sexton år. Lika gammal som hennes egen mamma var när hon födde henne.
Mycket kretsar kring att vara ung. Att vara ung och bli gravid. Att man naturligtvis älskar sitt barn, men samtidigt känner ett behov att lämna familjelivet för en stund. Kanske för att ta reda på något om sig själv. Något mer, något annat. Vem man hade kunnat bli, eller vem man också är, trots föräldraskapet.
Vi har en ung pappa som "nöjer" sig med familjelivet, enkelheten, ja faktiskt njuter av det. Och en ung mamma som inte gör det.
Woodson lyckas fånga den där tveksamheten och förvirringen som kan uppstå när livet tvingar sig på en. Som när Iris, sexton år gammal, föder sin dotter Melody och tänker i samma stund som den nyfödda bebisen placeras på hennes bröst: vad fan har jag gjort? Eller Iris vilja att amma sin dotter längre än vad som kanske är nödvändigt, bara för att kanske få känna den där närheten till sitt barn, en närhet som inte tycks komma naturligt...
Samtidigt visar romanen, om än diskret, hur ens hudfärg och etnicitet gör sig påmind var man än rör sig. Hur det är att gå på collage och få frågan om man kommit in tack vare stipendium. Att artigt behöva svara den vite: nej, jag är här på samma premisser som du. Båda våra föräldrar har betalat den sanslöst dyra skolavgiften och även om du inte verkar tro det, är jag lika mycket värd som du...