Häxan

Jag fastnade för Camilla Läckbergs böcker redan från starten. Isprinsessan var hennes debut med den nyfikna Erica Falck i centrum som en sorts Kitty Drew. Sen dess har författaren skrivit ytterligare nio böcker i Fjällbacka-serien. Den tionde boken i serien är Häxan.

Som alltid i Camilla Läckbergs böcker berättas parallella historier. Den här här gången är de tre: Nutid, för 30 år sen och på 1600-talet. Boken inleds i nutid med att den fyraåriga Linnea försvinner. Märkligt nog gör hon det samtidigt som skådespelande Marie har återvänt till Fjällbacka för en inspelning. Marie och hennes bästa vän Helen anklagades 30 år tidigare för mordet på en annan liten flicka, Stella. Tillbakablickarna till 1600-talet och dess häxprocesser får sin huvudsakliga plats förklarad i slutet. Samtidigt som Linnea försvinner skriver Erica Falck en bok om mordet på lilla Stella. Naturligtvis blir Erica inte bara inblandad som vanligt, hon blir inkallad som hjälp till polisen under utredningen av Linneas försvinnande.

Inte nog med att det är tre parallella historier, här vimlar också av teman. Det är flyktingar och främlingsfientlighet, mobbning och utanförskap och sist men inte minst HBTQ. Det är liiite mycket för min smak. Utöver detta handlar boken dessutom om Erica Falcks privatliv: mannen Patrik, som är polis, svärmor Kristina, som ska gifta sig och systern Anna, som är höggravid. Erica är dessutom småbarnsförälder. Om jag finge önska hade jag sett färre teman och mer fokus på centralberättelsen – den lilla flickan som försvinner. Eftersom det är svårt att fokusera på vad som borde vara huvudspåret kommer jag på mig med att tappa tråden ibland. Jag tycker att den spännande polisutredningen hamnar i skymundan på grund av alla bihistorier.

Men självklart levererar Camilla Läckberg. Detta är en välskriven kriminalroman. Emellertid reagerar jag på författarens misstag – och att redaktören/lektören/förlaget inte upptäckte det före tryck – på sidan 378. Inte bra!

Mitt omdöme blir rätt högt ändå, men bättre kan författaren!