De vuxnas lögnaktiga liv
The Lying Life of Adults
Bok av Elena Ferrante
"Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful. Han yttrade den meningen lågt, i den lägenhet mina föräldrar som nygifta hade köpt i Rione Alto, högst upp på Via San Giacomo dei Capri. Allt ? platserna i Neapel, den iskalla februaridagens blå ljus och de orden ? har förblivit intakta. Men själv har jag kanat i väg och fortsätter kana nu också, mellan de här raderna som vill bilda en historia åt mig fastän de egentligen inte är någonting ?"
Den som berättar är Giovanna, mitt i brytpunkten mellan barn och tonåring, som efter att ha råkat höra sin fars ord tappar fotfästet. Vem håller hon på att bli med sitt förändrade utseende, i vem behöver hon spegla sig för att finna sig själv på nytt? I sin vilsenhet söker hon upp sin faster Vittoria som introducerar henne till det andra Neapel, det simpla och tygellösa, det som det anständiga Neapel där uppe på kullarna fruktar och avskyr. Giovanna försöker hitta sin plats i endera av världarna, men ingen av dem tycks kunna erbjuda henne några svar eller någon fast plats i tillvaron.
Eftersom andra här beskrivit handlingen redan skriver jag bara att det handlar om Giovannas relation till sin familj, släkt och vänner. På baksidan av boken står det att hon är i brytpunkten mellan att vara barn och tonåring. Jag håller inte med utan tycker snarare att den handlar om brytpunkten mellan att vara tonåring och vuxen.
Det här är första boken jag läser från Ferrante. Jag förstår att många gillar sättet hon (?) skriver på. Jag tycker att språket och tankarna är vackra och bitvis fascinerande. Men handlingen lyfter inte riktigt. Som läsare är man mest en medföljare i Giovannas ganska trista och händelselösa vardag. Utöver det tycker jag att det är för mycket upprepning. Karaktärerna upplevs inte som nyanserade. De har samma jargong och stil genom hela boken. Tyvärr tycker jag att den här boken var långtråkig. Jag ångrar inte att jag läste den, men jag kommer inte läsa fler böcker från Ferrante.
Det här är första boken jag läser från Ferrante. Jag förstår att många gillar sättet hon (?) skriver på. Jag tycker att språket och tankarna är vackra och bitvis fascinerande. Men handlingen lyfter inte riktigt. Som läsare är man mest en medföljare i Giovannas ganska trista och händelselösa vardag. Utöver det tycker jag att det är för mycket upprepning. Karaktärerna upplevs inte som nyanserade. De har samma jargong och stil genom hela boken. Tyvärr tycker jag att den här boken var långtråkig. Jag ångrar inte att jag läste den, men jag kommer inte läsa fler böcker från Ferrante.