Träskkungens dotter

Att få sätta tänderna i en riktig thriller är underbart. En vän var mycket generös och skickade mig hela tre julklappsböcker i pocket. Två av böckerna innebär att jag får göra nya författarbekantskaper, dessutom. En sådan är Karen Dionne. Jag valde att läsa hennes bok Träskkungens dotter som första bok av de tre klapparna.

Den här boken utspelar sig i nutid, men ger läsaren tillbakablickar i Helenas barndom. Helena är nu vuxen, gift och har två döttrar. Hon har bytt identitet, men det förflutna kommer snabbt ikapp henne när hennes pappa rymmer från fängelset där han suttit i 15 år. Det var bland andra Helena som såg till att han hamnade där. Hon var tolv år när hon insåg att hennes älskade far, han som lärde henne jaga och röra sig ljudlöst genom skogen, var ett monster. Ett monster som hade kidnappat Helenas mor och hållit henne fången. Och hon, Helena, blev monstrets dotter. Nu när pappan har rymt bestämmer sig Helena för att ta upp jakten på honom.

Direkt från start är boken spännande. Ju längre in i berättelsen jag kommer desto mer inser jag att det är en komplicerad historia. Helenas man känner till exempel inte till hennes bakgrund och det kan en ju fundera över skälet till. Vidare fattar jag att det finns flera sidor av berättelsen, allt är inte svart eller vitt. Det är mycket skickligt av författaren att locka in läsaren i detta härke, ett härke som bitvis blir som en ungdomens äventyrsroman – innan det grymma bara tar över. Jag är tacksam för den här julklappsboken och för att jag läste den.

Mitt omdöme blir det högsta.