Elizabeth är försvunnen

80-åriga Maud hittar en lapp i sin handväska ”Elizabeth är försvunnen” står det med hennes egen handstil, problemet är bara att hon inte kan komma ihåg varför, eller när, hon skrivit den.

I Emma Healeys gripande debutroman får vi följa två parallella berättelser. Den ena berättelsen handlar om den unga Maud var storasyster Sukey försvinner, mer eller mindre spårlöst, strax efter andra världskrigets slut. Vi får en inblick i en ung kvinnas vardag i efterkrigstidens England, fylld med stenkakor, trasiga människoöden och ekonomiska lösningar i en kärv tid. Här får vi följa den unga kvinnans försök att finna ledtrådar, och göra något ofattbart mer begripligt, hur kunde hennes storasyster bara försvinna? Rymde hon med sin man? Från sin man? Lever hon eller inte?

Den andra berättelsen följer en 80-årig Maud, vars vardag är fylld av kom-ihåg-lappar, bortglömda tekoppar och förmaningar från såväl hemtjänst som en välmenande vuxen dotter. Trots att Maud inte kan komma på var den lilla lappen kommer ifrån, och trots omvärldens tydliga signaler om att inget är fel eller konstigt, är hon övertygad om att något hänt hennes vän Elizabeth och hon är fast besluten att ta reda på vad. Kan det kanske vara Elizabeths oduglige son som ligger bakom det hela? Genom historien blir det mer och mer tydligt för läsaren att Maud lider av en allt mer allvarlig demens. I början upprörs hon över att hon av hemtjänsten förbjuds att laga mat, över att mannen i affären inte tycker att hon behöver konserverade persikor, eller över att det är så svårt att hitta en helt vanlig jumper i klädaffären. Senare i boken börjar hennes mina svika henne till en sådan grad att även de som står henne närmast blir allt mer främmande för henne.

Med glimten i ögat, och förvånansvärd insikt och värme beskriver den 28-åriga debutförfattaren demensens allt större inverkan på den gamla damens liv. Genom Mauds ögon får vi följa hennes relation med barnbarnet, en sarkastisk tonåring, och hennes allt mer ansträngda relation till sina egna barn vars tålamod ofta tryter. Med humor beskrivs små vardagshändelser, allt från bortglömda adresser till den orimliga mängden basvaror i skafferiet. Särskilt de kapitel som beskriver hennes möten med demensläkaren är makalöst roliga, utan att göra lyteskomik av det hela.

Det är överlag en spännande, roande och värmande skildring av en känslig och på många sätt utsatt situation.Den unga kvinnans saknad och ovisshet återkommer i den gamla damens sökande efter sin väninna, och därmed är cirkeln sluten, och till sista sidan är jag engagerad i såväl Sukeys och Elizabeths öden.

Att boken ibland kan bli lite långrandig och upprepande är lätt att förlåta, och det är en bok jag varmt kan rekommendera till de som tycker om en feel-good bok med lite djup.