Flugfiskarens dotter

Bok av Theréze Ingmarson
Fastighetsmäklaren Sophie lämnar västkusten över sommaren för att förverkliga sin avlidne pappas dröm om att bygga en timmerstuga på tomten djupt inne i Älvdalens skogar. Men den lugna sommar med tid för eftertanke som hon hoppats på verkar vara något hon får klara sig utan. Barndomsvännen Christer bor kanske lite för nära och sätter möjligen igång lite för mycket känslor inom Sophie, känslor som hon varken vill ha eller har tid med. Exet Stefan spökar både i tankar och via oönskade och allt mer obehagliga meddelanden. En okänd bil kör omkring på vägarna runt byn, dolda relationer med dramatiska konsekvenser avslöjas hos invånarna, och ett spontanköp av en missanpassad häst gör inte vardagen enklare. Det är tur att hon har Ingemar, mannen vid bron, som har en förmåga att dyka upp när Sophie behöver det som bäst.
Här har vi både feelgood och spänning. Det är en mysig känsla som infinner sig redan i första raderna. Eller egentligen finns myskänslan där redan innan jag öppnar boken. Bokens lite mindre format och fina omslag sätter tonen. Mitt i det där sköna smyger det läskiga runt och stör myset, men det tar aldrig helt överhanden. Förutom i ett kapitel då ondskan blir mig övermäktig och tårarna rinner. Boken har ett bra språk och kapitlen är inte för långa. Jag älskar miljön som beskrivs så levande att jag befinner mig där, i Älvdalens vackra natur. Författaren får mig att vilja åka på semester i Älvdalen.
Jag får en bra känsla vad gäller flera av bokens karaktärer. Och jag ser fram emot att träffa dem i nästa bok. Jag vill ha mer av den fina känslan som läsningen bjuder, mer av den vackra naturen och djuren, kärlekshistorien, och lite mer av det läskiga.
Flugfiskarens dotter får ☕☕☕☕ samt en 🍰 för det fina omslaget och nätta formatet. Tror minsann att en liten påtår faktiskt är på sin plats.