Kritgubben

Så här presenteras boken av förlaget:
Du kan känna den i skogen, på skolgården och i lekparken; du kan känna den i husen och på uppfarterna. Du kan känna den på de flesta platser i den lilla staden Anderbury. Rädslan att något eller någon iakttar dig. det började 1986, på tivolit, dagen efter olyckan. Det var då den 12-årige Eddie träffade mr Halloran - Kritgubben. Det var han som gav Eddie idén om kritfigurerna: ett sätt att skicka hemliga meddelanden till vännerna. Det var roligt ända till att kritfigurerna ledde dem till en död kropp. Trettio år senare, när Eddie tror att det förflutna ligger långt bakom honom, kommer plötsligt ett kuvert med en krita och en kritfigur. Kommer historien att upprepa sig? Var spelet egentligen aldrig över?

Presentationen skapar stora förväntningar som till en viss del infrias. Den är välskriven för att vara en debut och historian rätt spännande men jag hade förväntat mig mer av den. Den känns lite spretig då den utspelar sig både i dåtid och nutid och ibland lite väl långsam och ibland känns som om något tappades bort på vägen för att efter ett tag bli väldigt övertydligt och förklarande. En bok som jag läste men som inte dröjde sig kvar. Kanske behöver den en omläsning, i alla fall för mig, för att bli den där läsupplevelsen jag var ute efter.