Silvervägen

En ska inte döma en bok efter dess omslag, men det var nånting hos Stina Jacksons bok Silvervägen som fångade min uppmärksamhet och mitt intresse. Boken såg… tung ut. Tung och… otäck. Med de knappa 300 sidorna satte jag mig förväntansfull tillrätta och började läsa.

Det är två berättelser som löper parallellt i Silvervägen. Dels får vi följa Lelle som de senaste tre åren har kört bil nattetid på Silvervägen, väg 95 från Skellefteå till Arvidsjaur. Han åker och letar efter sin tonåriga dotter Lina som försvann spårlöst en dag när han släppt av henne vid en busshållplats. Dels handlar boken om Meja och hennes mamma Silje som flyttar upp från storstan till Glimmerträsk sen Silje träffat Torbjörn (Porrbjörn) via en dejtingsajt. Silje har inte bara missbruksproblem, hon är också psykiskt sjuk. Även Lelle har uppenbara problem, men Meja hittar en ljusning i tillvaron när hon möter Carl-Johan. Så försvinner en annan tonårstjej och på nåt sätt knyts Lelles och Mejas öden ihop.

Stämningen i boken är verkligen lika kuslig som omslaget – och den är det redan från början. Som läsare anar man att Linas försvinnande inte är bokens enda katastrof. Pappans tröstlösa letande efter sin dotter är både hjärtskärande och förståeligt: han vill veta vad som har hänt. Men det finns dessutom nåt både ensamt och sjukt i det hela. Dit hör även Mejas uppväxt och jag unnar henne den glädje hon upplever med Carl-Johan. Samtidigt är jag inte helt säker på att Carl-Johan och hans familj är friskare än Silje, Mejas mamma.

Det är som om det inte står rätt till med nån i den här boken. Författaren bygger upp stämningen mycket skickligt. Trots att detta är en debutroman är författaren tillräckligt säker och driven på det skrivna ordet att jag inte förlorar uppmärksamheten eller lusten att läsa vidare. Vid bokens mitt kommer en vändpunkt och jag försöker lista ut slutet. Eftersom jag inte lyckas betyder det att boken är välskriven.

Mitt omdöme blir det högsta.