Tjänarinnans berättelse

Fängslande dystopi om livet efter ett odemokratiskt maktövertagande i USA. Klimatförändringar och minskande fertilitet har lett till ett tungt kontrollerat samhälle där kvinnor utnyttjas som Tjänarinnor (barnaföderskor) till människor i samhällets toppskikt när de inte lyckas få barn på egen hand.

Atwood skriver i inledningen att hon låtit regimen nyttja bibliska symboler och förtecken, eftersom det är vad ”en auktoritär regim efter ett maktövertagande i Amerika tveklöst skulle göra, för den skulle inte vara kommunistisk eller muslimsk”. Detta gör, enligt mig, boken oerhört intressant i vår samtid där vi ser hur en respektlös, populistiskt driven affärsman som Donald Trump kan bli president med starkt stöd från evangelikala amerikaner. Det påminner mig mycket om att amerikanska evangelikaler (men även vissa svenska frikyrkliga) behöver en nyorientering i sin övertygelse om vad som är att agera med Jesus som förebild i vår tid. Att rösta på någon som säger sig stå för kristna värderingar är inte nödvändigtvis att göra vad Jesus skulle ha gjort. I Gilead ser det på ytan ut som att kristna ideal skulle råda, men egentligen är det extrema tolkningar och bibelord tagna ur sina sammanhang utan en exegetisk läsning, som används som underlag för regimens idéer.

Vi kan konstatera att amerikanska evangelikaler (och en del frikyrkokristna även i Sverige) behöver nutida profeter som kan peka på en väg där Donald Trump inte är lösningen, där en påstådd kristen tro inte helgar medlen i en kamp där kommunism och islamism målats upp som viktigaste fiender. Det är få jag tänker så ofta på, som på evangelikaler när jag läser Jesu ord: ”Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör”.

Boken innehåller förstås alla extrema exempel på omänskliga handlingar och är också en viktig påminnelse om att mänskliga rättigheter, och kvinnors i synnerhet, inte är en självklarhet, inte i historien, och tyvärr inte heller nu.

Det här är skickligt skriven litteratur. Jag är beredd att försvara ett Nobelpris till Atwood.