The Handmaid's Tale

En dystopi där kvinnorna (tjänarinnorna) utnyttjas för att föda barn och rädda befolkningsmängden. De lever under total kontroll, utan namn, vänner eller kontakt med omvärlden. Deras enda uppgift är att bli gravida, och det med Anförarna som regelbundet våldtar dem.

En skrämmande framtidsskildring med feministisk utgångspunkt. En stor klump i magen vid tanken på att den här dystopin kanske inte är GALET långt borta från en framtid ändå. Vi får fan vara rädda om oss och ta hand om varandra. Och alltid säga ifrån vid orättvisor.

Med det sagt, otroligt bra skriven bok. Spännande och svår att lägga ifrån sig. Om än lite för deppig för mig.

Vilken gripande bok detta var fruktansvärt hur kvinnorna behandlades.
I fundamentalistiska republiken Gilead det som var usa en gång. Har fertila kvinnor bara ett syfte att föda barn . De tas som fångar och kallas tjänarinnor och utnyttjas och behandlas fruktansvärt grymt på många sätt. Offred kidnappades och lämna en man och dotter och fick namnet offred och lever under strikt bevakning och riskerar döden om hon vägrar göra sin roll som tjänarina .

En otäckt aktuell bok om hur vardagen snabbt kullkastas och blir till en religiöst och mansstyrd dystopi. Plötsligt ligger kvinnans enda värde i att vara en reproduktionsapparat eller ett tillbehör som hustru. Sällan både och. Boken lämnar en besk eftersmak där man som läsare vill sova med ena ögat öppet fortsättningsvis.

Fängslande dystopi om livet efter ett odemokratiskt maktövertagande i USA. Klimatförändringar och minskande fertilitet har lett till ett tungt kontrollerat samhälle där kvinnor utnyttjas som Tjänarinnor (barnaföderskor) till människor i samhällets toppskikt när de inte lyckas få barn på egen hand.

Atwood skriver i inledningen att hon låtit regimen nyttja bibliska symboler och förtecken, eftersom det är vad ”en auktoritär regim efter ett maktövertagande i Amerika tveklöst skulle göra, för den skulle inte vara kommunistisk eller muslimsk”. Detta gör, enligt mig, boken oerhört intressant i vår samtid där vi ser hur en respektlös, populistiskt driven affärsman som Donald Trump kan bli president med starkt stöd från evangelikala amerikaner. Det påminner mig mycket om att amerikanska evangelikaler (men även vissa svenska frikyrkliga) behöver en nyorientering i sin övertygelse om vad som är att agera med Jesus som förebild i vår tid. Att rösta på någon som säger sig stå för kristna värderingar är inte nödvändigtvis att göra vad Jesus skulle ha gjort. I Gilead ser det på ytan ut som att kristna ideal skulle råda, men egentligen är det extrema tolkningar och bibelord tagna ur sina sammanhang utan en exegetisk läsning, som används som underlag för regimens idéer.

Vi kan konstatera att amerikanska evangelikaler (och en del frikyrkokristna även i Sverige) behöver nutida profeter som kan peka på en väg där Donald Trump inte är lösningen, där en påstådd kristen tro inte helgar medlen i en kamp där kommunism och islamism målats upp som viktigaste fiender. Det är få jag tänker så ofta på, som på evangelikaler när jag läser Jesu ord: ”Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör”.

Boken innehåller förstås alla extrema exempel på omänskliga handlingar och är också en viktig påminnelse om att mänskliga rättigheter, och kvinnors i synnerhet, inte är en självklarhet, inte i historien, och tyvärr inte heller nu.

Det här är skickligt skriven litteratur. Jag är beredd att försvara ett Nobelpris till Atwood.

En skrämmande bok med sektliknande känsla,mobbning och kämpaglöd.
Tv-serien är lika spännande och målande.

Fastnade för tv-serien när den kom, kanske gjorde det att jag hade högre förväntningar av boken. Boken kändes svag och lite av en flopp. Fantastiskt att serien blivit så stark. Detta är en av få gånger jag rekommenderar att man ser serien istället för att läsa boken tyvärr.

Inte lika stark som serien. Vet inte vad det kan berott på att min läsupplevelse för denna blev något av en flopp. Förväntningarna från serien var kanske övermäktiga för boken?