En oönskad julklapp
Bok av Sara Molin
Diana vill inte lämna Tanzania och resa hem till det mörka kalla Sverige. Men hon klarar inte av att säga nej till sin mamma, och när hon dessutom får möjlighet att vikariera på akuten bestämmer hon sig för att resa hem för två månader.
Men ingenting blir som Diana föreställt sig. Hon får ett nära band med kollegorna, och det kommer fram att hon har en halvsyster på pappans sida.
Diana har tillbringat de senaste sju åren med att volontärarbeta i Afrika och trivs med det livet. Men nu har hon, relativt ofrivilligt, återvänt till Sverige för november och december. Tillbaka till sitt gamla rum hemma hos mamma, som hon har en väldigt ansträngd relation med och dessutom ska de fira jul ihop. För att ändå ha något att göra, har Diana tagit ett vikariat på akutmottagningen på ett sjukhus och tänker sig att bara låta tiden gå och sedan återvända till Afrika. Men hon förväntar sig inte att hon plötsligt ska börja känna sig hemma igen, eller att hennes historia ska göra ett tillbakatåg i nuet.
Det är inte ovanligt att jag, i mina recensioner när det kommer till feelgood, skriver om genren som en varm mysig filt man bara kryper ner i och inte kommer ur förrän boken är slut. Ni vet, något som är bekant och inte alltför spännande. Man vet liksom vad som kommer att hända mot slutet, men tjusningen ligger i att följa vägen dit. Ibland blir man förvånad över slutet, men oftast inte.
Här blir jag inte förvånad, men jag älskar resan! Persongalleriet är inte överdrivet stort eftersom allt kretsar kring Diana och hennes känslor (boken är skriven i jag-form) men jag har väldigt svårt att hitta en karaktär jag inte tycker om. Jag tycker också om att Dianas pappa Andrej är med som ett spöke i bakgrunden och som något som har mycket mer påverkan än det kan se ut från början. Diana har också en ordentlig karaktärsutveckling som får mig att känna det som att jag lär känna henne mer på djupet än jag skulle ha gjort annars.
Språket är bra och passar genren och även om jag nu läste den här efter nyårsskiftet med regnet smattrande mot rutan, gjorde det mig absolut ingenting att den har ett litet fint jultema som ramar in allting.
Det är inte ovanligt att jag, i mina recensioner när det kommer till feelgood, skriver om genren som en varm mysig filt man bara kryper ner i och inte kommer ur förrän boken är slut. Ni vet, något som är bekant och inte alltför spännande. Man vet liksom vad som kommer att hända mot slutet, men tjusningen ligger i att följa vägen dit. Ibland blir man förvånad över slutet, men oftast inte.
Här blir jag inte förvånad, men jag älskar resan! Persongalleriet är inte överdrivet stort eftersom allt kretsar kring Diana och hennes känslor (boken är skriven i jag-form) men jag har väldigt svårt att hitta en karaktär jag inte tycker om. Jag tycker också om att Dianas pappa Andrej är med som ett spöke i bakgrunden och som något som har mycket mer påverkan än det kan se ut från början. Diana har också en ordentlig karaktärsutveckling som får mig att känna det som att jag lär känna henne mer på djupet än jag skulle ha gjort annars.
Språket är bra och passar genren och även om jag nu läste den här efter nyårsskiftet med regnet smattrande mot rutan, gjorde det mig absolut ingenting att den har ett litet fint jultema som ramar in allting.