Maria (Marias Bokhylla)

Omma går in på biblioteket och lånar en bok när hon har blivit sviken av sin enda vän. Boken ser väldigt gammal ut och verkar spännande men när den inte alls är det hon tänker sig visar den sig vara omöjlig att lämna tillbaka till biblioteket. I samma veva dyker en ung kille upp, Mange. Omma förstår inte att han verkar vara intresserad av just henne men kan inte skaka av sig att det är något som känns konstigt. Han verkar väldigt intresserad av att hon ska förvandlas till skolans snyggaste tjej, och att de ska gömma sig i fängelsehålan under spökvandringen på det gamla slottet, men Omma kan inte alls förstå varför. Tills hon börjar nysta lite djupare i det hela och inser att hon har hamnat mitt i en magisk historia.

Det tog ett tag in i läsningen innan jag var tvungen att stanna upp och tänka: ”Men, det här låter ju väldigt mycket som Vadstena.” Och även om det inte står uttryckligen någonstans, blev jag mer och mer varse om att det nog är just Vadstena och Vadstena slott som är inspirationen till Bränd fågel. Inte minst för Mange eller att det är Vadstena slott som finns på omslaget. Själv har jag spelat Gustav Vasas son, den galne Hertig Magnus, flera gånger under mörkervandringar på slottet så då blev det genast mycket roligare. Men det gjorde tyvärr också att jag hade svårare att distansera mig från det påhittade och hur det ser ut på riktigt på slottet men för andra läsare har jag svårt att tänka mig att en sådan sak stör.

Jag tycker om Omma som karaktär, och man kan verkligen känna med henne i hur ensam hon känner sig, i hur mycket hon vill passa in men inte känner att hon gör det och hur glad hon blir när Mange dyker upp, för att sedan bli besviken när han snarare verkar vilja ändra på henne totalt. Och vem av oss bokälskare har inte velat hitta en magisk bok på biblioteket? Jag tycker om Mange som karaktär också, för han är så svår att få grepp om.

Det är en lagom mix av spänning, lite obehag och att Omma är den som löser det mesta men att hon ändå inte är rädd för att be om hjälp när det blir för mycket. Den här boken passar definitivt målgruppen bokslukaråldern både i berättelse och berättarstil.

I Vindens hemlighet tas ett väldigt allvarligt och viktigt ämne upp – sorgen efter en förlorad förälder – på ett väldigt spännande och övernaturligt sätt. Tolvåriga Ester och hennes pappa ska tillbringa några veckor på familjens sommarställe, efter att hennes mamma nyligen dött. Ester tror att det ska bli ganska långtråkigt och även om hon erbjudits att ta med en kompis vill hon vara ensam för det känns som att alla beter sig annorlunda nu än de gjorde medan hennes mamma levde. Hon känner sig dragen till husets vind och där hittar hon sin mammas gamla dagbok och börjar märka att allt som händer gör att hon följer i sin mammas fotspår. I skogen hittar hon ett övergivet hus men snart inser hon att det inte bara är hon som vet om dess existens. Ska hon förstå vem som är främlingen, och kan hon uppleva mammans ouppfyllda bardomsönskan?

Hela boken är skriven på en nivå som är perfekt för målgruppens ålder, vilket gör att den inte är lika spännande för mig som vuxen men jag kan fortfarande uppskatta och tycka om Hildéns berättarstil och hur historien utvecklar sig. Många gånger när det är böcker som handlar om övernaturliga fenomen brukar det kunna vara så riktat mot att vara läskigt, men här är det mer oväntat och något som får Ester att känna sig närmare sin mamma än det är obehagligt.

Den döde ryssen är första delen i Nis Jakobs thrillerserie om Andreas Wolf, före detta elitsoldat som har svårt att anpassa sig till livet utanför krigszonen och arbetar i början av boken som polis. Han var försvunnen i över ett år under ett uppdrag i det militära och det visar sig att de som bestämmer har ljugit om vad som egentligen hände och var Wolf befann sig, men själv har han låst in det i en bortglömd del av hjärnan. Ända tills han, under ett tillslag, lämnas ensam och tvingas skjuta någon för att inte själv bli dödad. Han får en psykos, frun vill skiljas och han stängs sedan av från jobbet. I samma veva får han ett erbjudande från ett hemligt sällskap och kan inte låta bli att ta det efter att han fått veta att han har en hjärntumör och egentligen kan dö när som helst. För vem kan inte låta bli att leva lite riskabelt när allt att leva för ändå har försvunnit ifrån honom? och kan Anna Hvam Jensen hjälpa Wolf att nysta fram gamla minnen om vad som hände honom under det där uppdraget när han försvann från jordens yta, eller är det för sent för det?

Vi får också möta den ryska polisen Inessa, som tar på sig att lösa sin bästa väninnas mord och åker runt i flera länder för att jaga en mördare som är en mästare på förklädnader och att smälta in. När Wolf åker till Ryssland för ett jobb, får hon ett samtal om att hjälpa till.

Persongalleriet är lagom stort för början på en serie, även om det är ganska många att hålla reda på. Eftersom de alla är kopplade till antingen Wolf eller Inessa, blir det lättare att särskilja dem. Jag gillar Inessa som karaktär. Hon är en riktig bad ass. Det är visserligen Wolf också, men det känns alltid roligare när en kvinna får vara det. Inessa och Wolf är inte alls särskilt olika till sina personligheter, men det är roligt att följa dem båda. Jag tycker också om att det finns gråzoner genom hela boken. Allt är inte svart eller vitt.

Det är, för mig, en ganska trögstartad bok. Så kan det ofta vara i början på en serie eftersom allt måste cementeras på ett sätt i första boken, alla karaktärer måste presenteras på en relativt kort snutt för att få det att bli trovärdigt längre fram och för att inte behöva slänga in nya personer konstant genom hela boken. Men när allt drar igång med det hemliga sällskapet, då drar det igång rejält också och blir oerhört spännande.

Språket är bra, och boken är snabbläst. Det är en riktigt lovande första bok och jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen.

3,5/5

I den fartfyllda värld vi lever i idag, behöver vi ibland något som inte alls är lika dramatiskt och fullt av action för att helt enkelt få komma ner i lite mer balans. Så även i böckernas värld. Det är så många som bara går i ett och en sak byter av nästa nästan innan den tidigare har hunnit avslutas.

Det holländska huset är lite åt andra hållet. Under fem decennier möter vi Danny och hans storasyster Maeve Conroy. Deras far Cyril köpte huset som en överraskningspresent till deras mor Elna. Men det hela slår fel, modern hatar huset och lämnar familjen medan barnen fortfarande är små. Pappan gifter om sig med Andrea, som inte bryr sig om barnen, och när Cyril dör av en hjärtattack, står allt skrivet på Andrea och syskonen förlorar allt, utom möjligheten till att få sin utbildning betald. Maeve bestämmer att Danny ska läsa till läkare, för att mjölka så mycket pengar ur det som möjligt. För han vill inte alls bli läkare, han vill gå i sin fars fotspår och hyra ut fastigheter.

Genom Dannys ögon blandas berättelser från uppväxten med sådana från vuxenvärlden och det är tydligt att det är en tillbakablick på ett liv som kanske inte blev som han tänkte sig, men som i slutändan ändå är okej.

Persongalleriet är lagom stort. Främst är det Danny och Maeve som är i fokus, och ibland den familj Danny får som vuxen. Men eftersom de allra flesta personerna är med ända från bokens början blir det aldrig särskilt svårt att veta vem som är vem. Jag gillar att Maeve får vara bestämd och självsäker medan Danny är lite mer av en people pleaser, för det känns ganska tvärtemot hur det sett ut de senaste femtio åren. Jag gillar också att det är ur Dannys perspektiv berättelsen kommer, för det är ändå han som på något sätt samtidigt beter sig på det sätt han tror att alla vill att han gör, men ändå gör det han själv vill i smyg medan han gör det och sedan har hamnat i ett äktenskap han egentligen kanske inte ville ingå med en kvinna som mest ville gifta sig med honom för att vara läkarhustru. Egentligen är han ganska svår att tycka om, för han är väldigt självisk och egenkär, tänker sällan på andra (än sin syster) och har svårt att släppa taget om det som hänt för att leva i nuet. Men det gör det också mycket mer intressant att läsa den här boken, som jag tror hade tappat mycket av sin indragande karaktär på att ha en annan sorts berättare. Den behövs för att det ändå ska kännas som att händelserna går framåt.

Det holländska huset har en central roll i berättelsen, trots att de inte bor där i vuxen ålder. Men Maeve och Danny brukar åka och parkera bilen utanför och bara sitta och titta och prata om saker de minns.

Det tar ett tag för mig att komma in i läsningen, och eftersom det här är en bok helt olik mot dem jag brukar läsa, tror jag inte riktigt att jag lyckas att ta den till mig på det sätt som författaren menar att jag ska göra. Jag tycker om slutet av boken, mest för att det är där det känns som att det börjar komma igång på riktigt. Däremot är jag förtjust i språket och det får mig att direkt känna mig mindre stressad. Kanske är det därför som den här boken tar okaraktäristiskt lång tid för mig att läsa.

3,5/5

Nattväkten, första delen i serien om David Ritter, är verkligen ingenting för den äckelmagade. Ramona Iversen räds inte att skriva om det makabra och oerhört våldsamma och det ger verkligen berättelsen en indragande kvalitet. Man blir äcklad och det är obehagligt, men man vill ändå läsa vidare för att se vad som händer härnäst.

Kriminalkommisare David Ritter kommer till en mordplats i Bromma och även om han är van vid brottsplatser och att utreda mord, är det här den mest makabra mordscen han har sett. Tyvärr är det inte en engångsföreteelse och bara några dagar senare sker ännu ett mord och Ritter inser att han står inför en seriemördare men han kan inte räkna ut vad det är som knyter offren samman. Till sin hjälp tar han rättspsykologen Julie Glans, men kan de fånga mördaren innan det är för sent?

Persongalleriet är lagom stort för att vara början på en serie och jag tycker om både David Ritter och Julie Glans. Visserligen kan det tänkas vara lite väl mycket fokus på skönhet i sina stunder och ibland lite stereotypt (som att polisen sover med pistolen på nattduksbordet) men jag tror att jag reflekterar så mycket på att både David, Julia och Anneli beskrivs som så vackra bara för att det är en så stor kontrast mot det makabra våldet. Anneli som karaktär är förresten ganska obehaglig att läsa om och jag gillar sidospåret som det ger. Att många av karaktärerna också har ganska stora brister i sina personligheter gör det hela mer trovärdigt och ger berättelsen ett lite större djup.

Jag tycker att det är gott om spännande vändningar och att det inte alls är självklart vem mördaren är förrän mot slutet. Snyggt sammanknutet.

Språket fungerar alldeles utmärkt och boken går snabbt att läsa. Ser fram emot kommande delar.

För mig, som ändå är snäppet (bara lite) äldre än målgruppen för serieböckerna om vikingaflickan Siris äventyr måste jag säga att det här ändå är en fantastisk bokserie. Men så gillar jag också vikingar, historia, fakta och starka kvinnliga karaktärer. Och här har vi allt det blandat.

Siri som huvudkaraktär är fantastisk. Hon får vara en ung flicka men ändå snabbtänkt, logisk, kunnig, smart och inkännande. Allt i ett. Hon är oftast den som löser de problem som de har hamnat i och hon räds inte för att gripa in när hon möter orättvisor eller ställs inför något nytt problem. Men hon räds inte heller för att be om hjälp och har en väldigt bra kompis i Zack, och det är ju tur när de återigen ställs inför grannbyns otrevlige härskare Ivar och hans underhuggare Grym.

Den här gången rövas Siri och Zack bort av Ivar och Grym, för att hjälpa till att plundra Paris. När hennes pappa märker att hon kidnappas, försöker han springa ikapp dem men halkar och bryter foten och istället får Siris mamma Iris och byns kloka gumma Urd försöka rädda barnen. Samtidigt försöker Siri och Zack göra allt de kan för att få det att verka som att de hjälper till att försöka plundra Paris när de istället stjälper försöken.

Efter att äventyret slutar finns några sidor med information om den historia som är korrekt från äventyret. Paris har plundrats av vikingar, flera gånger och bärsärkarna (som Ivar försöker ta hjälp av men misslyckas) har också funnits.

Språket är bra och passar målgruppen. Det här är en väldigt bra väg in till historisk kunskap och lär väcka intresse hor många unga när det kommer till vikingatid men också andra spännande epoker i vår tidslinje.

Det är något väldigt suggestivt över att döpa en bok till mardrömmar. För mardrömmar är något som är reellt och läskigt precis när vi drömmer men som ofta relativt snabbt glöms bort när vi väl har vaknat men ändå kan ligga kvar som ett obehag långt bak i medvetandet. Och precis så kan det väl också vara med både spökhistorier och andra sorters otäcka böcker? Vi kommer inte alltid ihåg exakt vad vi har läst, vi kommer bara ihåg att det kändes obehagligt.

Mardrömmar av Karin Efraim Gärdegård är precis så. Jag kommer inte exakt ihåg innehållet i alla små korta berättelser, men jag minns att de är obehagliga och det ligger liksom kvar och skaver och gnager lite längst bak i medvetandet. Tillsammans med illustrationerna byggs en stämning upp som är svår att ta sig ifrån.

Det som är bra med korta historier på det här sättet, är att det är lätt att pausa och göra något annat om det blir för jobbigt. Det är sällan en berättelse tar över två sidor. Nackdelen med det är såklart egentligen exakt samma sak. Det är lätt att pausa och göra något annat om det blir för jobbigt. Dessutom hinner jag inte alltid förstå vad som händer i en historia förrän det blir dags för nästa. Då har vi fördelen igen med att det är lätt att pausa och reflektera lite över vad jag precis har läst, och kanske till och med läsa om.

Nu läser inte jag mycket skräck, men när jag var yngre var spökhistorier en stor fäbless (nu är jag alldeles för lättskrämd). Mardrömmar ger mig lite samma känsla som jag fick när jag var yngre och det lämnar efter sig det där behagliga obehaget man vill ha av den här typen av bok. Tack och lov blir jag aldrig så rädd som jag blev av spökhistorierna men det kanske mest har att göra med att jag har blivit vuxen nog att inse att jag inte bör läsa sådana här böcker i mörkret.

Måste också särskilt påpeka att illustrationerna i den här boken är ljuvliga. Flera av dem hade jag kunnat tänka mig att ha som tavlor, direkt tagna från bok, färgval och allt.

Kossor är en väldigt aktuell och modern berättelse. Här möter vi till exempel en bloggare, som riktar sig på hur det är att vara kvinna som är utan barn och nöjd med att vara det. Dessutom visar det på vad som kan hända om en video blir viral, något som många inte tänker på när de delar hej vilt. Vad händer egentligen med den som är med i videon, och vad händer när den inte vet om att den är filmad och inte gett sin tillåtelse till att filmas och ändå blir det i ett väldigt privat ögonblick? Och vad händer med kvinnan som förlorat sin andra hälft och plötsligt kommer på att det enda som krävs är att bli gravid för att bli lycklig, och tänker göra vad som helst för att bli det?

Boken är normbrytande på det sätt olika kvinnoroller kommer i fokus, hur kvinnor utan barnönskan tar plats och dessutom den kvinnliga sexualiteten får ta rejäl plats.

Persongalleriet är lagom stort, och eftersom alla kvinnors liv på något sätt nästlar ihop sig med varandra och vi får följa händelseförloppet från tre olika håll blir det lättare att lära känna dem och alla omkring dem. Tara, Cam och Stella är verkligen olika personligheter och det är väldigt roligt att följa deras väg och utveckling. Någon blir mer självsäker, någon ser världen mindre svart och vitt och någon går lite mer åt det galna hållet, men balansen dem emellan behövs för att göra det hela mer intressant.

Det tog ett tag för mig att komma in i den här boken, men när det väl tar ordentlig fart ville jag inte lägga ner den utan sträckläste den så ofta jag kunde. Jag gillar alla vändningar och även om slutet in är exakt vad jag ville, tycker jag om det just därför.

Språket är bra och flyter på fint, översättningen av Molle Kanmert Sjölander är väldigt bra.

Nu är jag inte den personen som brukar dras till att läsa julromaner i samband med just jul, men när den här dök upp i brevlådan bestämde jag mig för att vänta till december och försöka kapa någon annans julstämning eftersom jag bor i den delen av landet som faktiskt inte har särskilt mycket snö under julen.

Jag skulle väl kanske inte säga att julstämningen infann sig, i alla fall inte på en gång. Gayle Mitchell ramlar av en stol under en direktsänd intervju och medan hon ligger och väntar på hjälp kommer hon fram till att hon kanske inte har varit den bästa mamman till sina två döttrar och bestämmer sig för att ändra på det. Samantha och Ella, hennes döttrar, är inte alls lika förtjusta i idén och kommer på att ljuga och säga att de redan har beställt en resa någon annanstans, långt borta dit inte Gayle skulle få för sig att följa med. Och plötsligt är de allihop på väg till de skotska högländerna – Gayle, Ella och hennes familj och Samantha – där de ska bo på vad som skulle kunna bli en stjärna i Samanthas reseföretag, en gård som drivs av Brody och hans mamma och syster.

Till slut blir det väldigt mycket julstämning och jag är direkt avundsjuk på dem som får vara i en sådan idyll. Persongalleriet är lagom stort och passar genren. Jag gillar att fokuset ligger på de tre kvinnorna och att vi får följa var och en av dem i egna kapitel. Det får mig att känna mig närmare dem eftersom jag får veta vad alla tänker.

Sarah Morgan har inte undvikit mörka ämnen i den här boken och svårigheterna avlöser varandra. Jag tycker om att det inte är enkla och klara lösningar utan att det är karaktärsutveckling hos alla tre kvinnorna genom hela boken. Ändå finns romancedelen ganska klart och tydligt som en lysande stjärna. Även om jag i mångt och mycket förstår hur det kommer att sluta, tycker jag mycket om att läsa om vägen dit.

Språket flyter på bra, Helen Tusås översättning är riktigt bra, och Stjärnor, systerskap och julens mirakel är en riktig bladvändare. När jag hade satt mig med boken ville jag helt enkelt inte lägga den ifrån mig.

4,5/5

Upplösningen på den spännande serien om Hannah Fors, lämnar inget oönskat. Det är lika spännande och oförutsägbart som de tidigare delarna och knyter dessutom ihop alla lösa trådar som kan ha funnits med från början. Så precis som ett serieslut bör vara. Men det är inte en fristående serie, utan bör läsas i sin ordning så att man inte missar något viktigt som händer i början. Dock finns det lagom många tillbakablickar för att man ska kunna minnas det som hänt i tidigare böcker.

Pia Kask räds inte för det mörka, makabra och äckliga, och det är något jag uppskattar hos henne. Det som gör att det inte blir alldeles för mycket är att det blandas med en hel del humor. Henrietta Rollins väldigt ironiska och sarkastiska sätt att vara och prata på får mig ofta att fnissa till högt, för att det påminner så mycket om mig själv. Jag är också mycket förtjust i den relation som Hannah och Henrietta har byggt upp tillsammans och som visar på att båda två är långt (väldigt) ifrån perfekta.

Persongalleriet är lagom stort, och jag tycker om att gamla bekanta som varit med plockas in igen, precis som det ska vara i en serie. Det gör att det inte blir för många att hålla reda på. Jag tycker om komplexiteten i både Hannah och Rollins, och Gloria är absolut en favorit. Jag tycker om att det är kvinnor som inte nödvändigtvis beter sig som kvinnor ”ska”, utan precis som de vill.

Språket är bra och flyter på utan större problem och även om boken är nästan 400 sidor, går det fort och smidigt att läsa den.