Maria (Marias Bokhylla)

4,5/5

Mimmi har svårt att komma över relationen med Klara, trots att det har gått en tid. Tillsammans delar de vårdnaden om Ellie och det gör det ännu svårare för Mimmi att gå vidare. Och såklart blir det inte lättare av att Klara gick vidare redan innan relationen var slut och nu verkar lyckligare än någonsin med sin nya kärlek, som hon var otrogen mot Mimmi med. Det är vid sådana här tillfällen som Mimmi verkligen ogillar att bo på en liten ort där alla vet allt om alla. Folk är närgångna och frågar saker hon inte vill svara på. Så en dag möter hon en gammal gymnasieflirt, Patrik, och eftersom båda har barn springer de ihop vid flera tillfällen innan de bestämmer sig för att de ska göra en julkalender tillsammans för sina två barn, eftersom de ändå båda är ensamstående och allt. Mimmi hittar ganska snabbt tillbaka till gamla känslor för Patrik, men det finns ändå många frågetecken som hindrar henne att lita på dem och honom fullt ut.

December med dig är en väldigt mysig bok med tydlig feelgood-karaktär. Och vad passar bättre på vintern än ett varmt täcke där du vet ungefär hur det kommer att sluta, men inte riktigt hur vägen ska leda dit? Och att det är satt i julmiljö är ju också perfekt för att läsa under december (eller när som helst på året egentligen, om man ska vara sådan).

Persongalleriet är lagom stort för bokens längd och jag tycker om att det är fokus på Mimmi genom jag-perspektivet. Det gör också att det är ännu viktigare att det inte är fullströsslat av karaktärer och här har vi dem som är absolut viktigast ut Mimmis perspektiv. Jag gillar också att Klara inte får så mycket talutrymme utan mer figurerar i Mimmis tankar och som en grund till hennes just nu låga självförtroende och nedåtgående spiral. Vi möter Mimmi när hon befinner sig ganska långt nere i dyn, men ju längre boken går, desto mer ser vi av hennes utveckling. Patrik som manlig motsvarighet tycker jag också om. Egentligen finns det inga karaktärer att ogilla här. Det skulle vara Klara och Ina då, men det är svårt att tycka illa om dem eftersom man bara möter dem ur Mimmis perspektiv och det klart att jag känner med Mimmi, men vet också om att alla mynt har flera sidor. Jag hade kanske önskat att de hade pratat igenom allt lite mer i slutändan, men det är inget som stör på så sätt.

Språket flyter på och fungerar alldeles utmärkt för genren och det här är ett lättläst och mysig tidsfördriv på under 200 sidor.

De flesta av oss som läser väldigt mycket, har våra favoriter när det kommer till serier. Ni vet, sådana där man verkligen längtar efter nästa och kastar oss över dem så fort de dyker upp men samtidigt vill man dra ut på det så länge som möjligt för att det inte ska vara lika länge att vänta på nästa.

Imperiets arvingar är verkligen en sådan serie för mig. Så fort en ny dyker upp blir jag jätteglad över att återigen få komma in i den här världen och träffa alla igen. Oskar Källner har förmågan att skriva på ett sådant sätt att det verkligen känns som att man är bland vänner, oavsett om det är varelser från andra änden av universum eller inte. Och tillsammans med Karl Johnssons illustrationer blir det oerhört levande och spännande.

Något jag gillar med serien är att det inte ploppar upp alldeles för många nya karaktärer i varje bok, utan vi får i mångt och mycket följa och möta samma. Varje kapitel har person i fokus, vilket får oss att lära känna dem väldigt bra och alla är verkligen olika. Även om barnen, Alice och Elias, har väldigt mycket ansvar men är samtidigt väldigt tydligt barn, med allt vad det innebär för konsekvenstänk och impulser.

I Fängelseflykten kastas vi direkt in i fortsättningen från del fyra, Minnesskrinet. Brock har blivit fängslad och istället för att åka och leta efter Alice och Elias mamma bestämmer sig besättningen för att frita Brock från den farliga fängelseplaneten.

Språket är bra och passar målgruppen (och även oss som är en bra bit över den). Kapitlen är relativt korta och textstorleken är lite större än skönlitteratur för vuxna men ändå relativt liten, så det är bra att antingen ha den här serien som en spännande och mysig högläsningsserie eller som ensamläsning för den redan läsvana.

3,5/5

Trots att det tydligt och klart står erotik på baksidan, blev jag förvånad när jag började läsa och det var ganska våldsamt och grafiskt. Mycket har det nog med att göra att jag läste den här som en e-bok, och inte hade granskat baksidan på samma sätt som jag hade gjort när det handlar om en fysisk bok. Och jag är en sådan som måste ha skämskudde framme om det blir väldigt grafiskt och skummar gärna igenom sådana partier, så recensionen kommer egentligen att vara utebliven från den erotiska delen, eller i alla fall skumma igenom även i det läget.

Jag gillar grundidén med den här boken. Att Rebecca blir bortrövad av en son till djävulen, som anser att de är menade för varandra och att det har varit menat sedan för alltid, samtidigt som han kämpar om att få sin far att acceptera det. Det gör han inte, och inte Rebecca heller.

Persongalleriet är lagom stort, och för den som är lite mer bevandrad i olika mytologier är det också ganska välkända namn. Jag, som älskar fornnordisk mytologi och legender generellt, blir glad av att se att sådana ställen som Asgård får ta plats i ett sådant här sammanhang, och att det också lever parallellt med det kristna himmeln och helvetet, utan att det tydligt finns någon gradskillnad mellan dem. Det är mer som olika riken bara. Dessutom är jag väldigt förtjust i gråskalan som finns. Djävulen är inte enbart ond (men nästan) och Gud är definitivt inte bara god, fastän han vill att det ska verka så. Rebecca som huvudkaraktär tycker jag är välskriven och står upp för sig själv så mycket hon bara kan, vilket inte alls kan vara lätt i den situation hon har hamnat i.

Det tar ett litet tag för mig att komma in i språket, då Ripman inte alltid skriver som jag själv skulle uttrycka mig, men när jag väl kommit in i det flyter läsningen på utan problem och jag fastnar snart i allt spännande som händer (och skummar över resten, även om jag tycker att det har sin plats i den här historien också).

Den här boken är egentligen ett stort samarbete mellan berättarrösten och Marsipan, för det är berättaren som hela tiden för boken framåt och hjälper Marsipan att komma fram till varför tankar både kan hjälpa och stjälpa oss.

Det är fullt av humor och små sidovägar som får oss att glömma det stora mysteriet ett tag, men som ändå hjälper berättelsen framåt. Berättaren är pedagogisk och humoristisk och jag älskar Marsipans små inhopp.

När man läser boken, blir det uppenbart att det behöver vara en läsning som är med minst en vuxen för det är mycket att tänka på och ta i beaktande och kanske förklara ännu mer runt. Och jag tycker verkligen om att den ger möjlighet till att pausa läsningen och komma på nya saker att prata om. Tillsammans med illustrationerna bidrar allt till en lekfullhet kring väldigt allvarliga ämnen, samtidigt som berättaren och Marsipan faktiskt kommer fram en lösning på mysteriet.

En bok som verkligen behövs i skolvärlden, speciellt idag när det finns mer krav än någonsin och arbetsbördan växer. Att lära sig att så mycket av vår rädsla sitter i tankarna, att vi tänker ”tänk om”, ”vad händer ifall” och liknande, är en läxa vi alla kan lära oss av, oavsett ålder.

Becka tillbringar alltid sina skollov hos sin moster på landet, men den här gången händer något som hon inte har upplevt innan. Hon hittar en spegel på vinden och i den ser hon en pojke. Han vill ha hjälp att komma ut ur spegeln och hitta sin tvillingbror igen. Men innan hon kan fråga hur hon ska göra smäller det till utanför huset och när hon kommer tillbaka till spegeln är pojken borta. Istället finns ett kuvert med hennes namn på och ett kryptiskt meddelande inuti. Till sin hjälp har hon två kompisar, Li och Adrian.

Det är ett mysigt och fint äventyr som har sina vändningar och utmaningar för barnen. Jag tycker om att det är barnen som är i fokus för äventyret och för att lösa det. Barnen har olika personligheter men kompletterar varandra på ett fint sätt.

Boken passar fint som högläsningsbok, eller som egenläsning för den som knäckt läskoden och kommit en bit in på att läsa egna böcker. Den är relativt lång och inte illustrerad, så läsvana är ett plus men jag tror definitivt att den här boken har allt som behövs för att kunna hitta en bred publik.

Måste också säga att jag verkligen älskar omslagsbilden. Den är oerhört stämningsfull och fick mig att verkligen vilja plocka upp boken och läsa den.

Fyraåringarna tycker: Med situationen som världen är i just nu, är fyraåringarna väldigt medvetna om virus och bakterier, smitta och sjukdomar. Därför passar den här boken dem alldeles utmärkt och de tyckte att det var jättekul att läsa om de olika personligheterna i boken och att härma dem.

Sexåringen tycker: Sexåringen är, liksom sina systrar, mycket medveten om den värld vi lever i, men var inte riktigt lika intresserad. Och det är inte så konstigt, för han är lite i äldsta laget för den mängden text och typen av illustrationer.

Mamman tycker: Det här är en humoristisk och informativ bok om bakterier och virus. För de yngre barnen är de söta illustrationerna perfekta, men det känns som att de inte är nog detaljerade för att fånga den äldre läsarskaran (i alla fall i min familj). Jag gillar att det finns en liten handtvättarramsa i slutet och tänker mig att den här boken kan passa på många förskolor.

4,5/5

Älskaren är fortsättningen i spänningsserien om Hannah Fors, och även om serien mycket väl skulle kunna läsas fristående tack vare en hel del tillbakablickar, är det väldigt mycket som händer kring huvudkaraktärerna Hannah Fors och Henrietta Rollins, att jag skulle föreslå att man läser dem i ordning för att lättast hänga med.

En kvinna blir påkörd vid en smitning och en annan mördas kallblodigt. Vid en första anblick verkar det inte höra ihop, men snart inser Rollins att det verkar vara så att någon vill hämnas för påkörningen genom att mörda alla nära till den person som kan vara skyldig till den. Hon kopplar in civilutredare Hannah Fors som grottar sig ner i mysteriet. Samtidigt börjar Rollins vacklande hälsa och Hannahs förflutna komma ikapp dem och båda försöker allt de kan att skjuta det ofrånkomliga framför sig.

Persongalleriet är lagom stort, och om man har läst första delen, är det inte alltför många nya att lära känna. Jag gillar Rollins och jag gillar Hannah, speciellt förtjust är jag i relationen dem emellan. Båda har sina hemligheter och är absolut inte perfekta men de accepterar varandra och har en rak relation emellan sig. De skulle kunna vara alltför lika eftersom de fungerar likadant, men jag tycker att de är nog olika för att lätt hålla isär. Jag tycker visserligen att det är lite tråkigt att Rollins är typisk bokkriminalinspektör, bara det att hon är kvinna istället, och hade gärna sett en lite mjukare person på toppen.

Hur är det då, är det förutsägbart? Nä, jag tycker faktiskt inte det. Det kommer en hel del vändningar och ända till slutet är jag osäker på vem mördaren kommer att vara i slutändan.

Språket är bra och flyter, och även om det inte är en alltför kort bok går den snabbt att läsa.

Sexåringen tycker: Han var lite skeptisk till en början, men när jag började göra allting som boken ville att jag skulle göra, skrattade han högt nästan på varje sida och det gick att se hur mycket han verkligen såg fram emot att vi skulle vända sida så att något nytt och tokigt skulle hända.

Mamman tycker: ”Åh, herre gud, vad har jag tagit på mig att läsa egentligen?” var min första tanke när jag skulle börja köra runt med boken samtidigt som jag försökte läsa. Måste vara ärlig och säga att tanken verkligen höll boken igenom samtidigt som jag skrattade om och om igen för att det var så himla roligt.

En riktigt utmanande högläsningsbok som fick både mig, sexåringen, och fyraåringarna som inte var med på läsningen men var i samma rum (och uppenbarligen funderade på varför deras mamma hade blivit skvatt galen) att skratta högt och glatt. Jag uppskattade verkligen Alexis Holmqvist illustrationer (när jag fick ha boken nog stilla för att faktiskt se dem). Ett tips från coachen, och något jag i efterhand önskade att jag gjort, är att läsa igenom boken själv först så att du vet vad som förväntas av dig att göra.

För den som är intresserad av legender och mytologi för olika delar av världen, är det här en mycket värdefull bok som hjälper till att både överlappa lite gränser och vidga världsvyerna men också gör en mycket mer medveten om likheter som funnits i mänsklighetens historia.

Det stora behovet av att förklara sin omvärld är något människan alltid har haft gemensamt, och i alla tider har det funnits legender och mytologi som omslutit och förklarat det som har varit allra viktigast för oss. När det kommer till de legender från Oceanien som Thomas Malm har valt att berätta vidare, handlar det i mångt och mycket om legender kring olika viktiga näringsämnen, som kokospalmen eller brödfrukten, men det finns också legender kring olika landmärken och klippformationer.

Ofta, likaså i andra kulturers berättelser, är det ond bråd död, ganska våldsamma och orättvisa förhållanden och kampen mellan gott och ont som är kärnan i berättelserna. Här ofta väldigt orättvisa och elaka hövdingar som inte tänker på sitt folk på det sätt de ska. Om man är god, då blir man också gott behandlad av gudarna och kan få hjälp och fördelar som andra inte har.

Jag, som ändå har läst flera terminer religionshistoria på universitetet, känner att den här boken började lappa igen ett ganska stort kunskapshål i min västerländska utbildning och det är jag mycket glad för.

Berättelserna är relativt korta och går att läsa en i taget, om man skulle vilja ha den som högläsningsbok för ett barn för att vidga deras vyer och förståelse för att världens folk visserligen är ganska olika, men ändå ganska lika.

Språket är bra, och känns precis rätt för den här genren.

Silverskugga, andra delen i fantasyserien Öarnas rike, tar vid där första delen slutade så det är inte en serie som har fristående delar, utan är bäst att läsa i ordning.

Här får vi följa Elyons jakt efter de systrar som Rhea också ska ha löst. Till sin hjälp har hon Andir, men vet inte riktigt var hon har honom, och när hon sedan tar hjälp av Igoss och inleder ett förhållande med honom tror hon att hon har hittat hem och rätt. Men Rhea, som hon har inom sig, blir starkare och försöker ta över mer och mer. Är Igoss verkligen på hennes sida, eller har hon begått ett stort misstag?

Det är spännande och fartfylld, och eftersom vi redan har mött de flesta av karaktärerna i den första boken, blir det inte alltför många att hålla koll på. Jag gillar Elyon som huvudkaraktär, och jag tycker om att hon (verkligen) inte är perfekt. Hon är impulsiv och tänker inte alltid på konsekvenserna av sitt handlande, men hon gör alltid sitt bästa och allt för sina vänner. Jag tycker också om Andir och Igoss som karaktärer, och tycker att de kompletterar varandra bra med sina motsatser och likheter.

Språket är bra och flyter på, och även om det är en relativ tjock bok med sina nästan 400 sidor är det en lättläst bladvändare med många tvära kast och vändningar. Det ska bli väldigt spännande att se om det kommer ut en tredje del snart och vad som händer i den, eftersom slutet på Silverskugga låter hinta om en fortsättning.