Carmilla

Bok av Sheridan Le Fanu
"Att denna lilla gotiska pärla ändå är så okänd bland allmänheten är ett mysterium - Lundaförlaget Bakhåll gör en sann kulturgärning när de ger ut den i utmärkt nyöversättning av Charlotte Hjukström." Margit Richert, Svenska Dagbladet Sheridan Le Fanus kortroman Carmilla, kallad "världens första vampyrberättelse", i nyöversättning och med efterord av Charlotte Hjukström. Berättaren, Laura, är nitton år. Hon ser tillbaka på en barndom utan lekkamrater, ensam med sin pappa och tjänstefolket i det visserligen stora och luxuösa men avlägset belägna slottet. Det är långt till närmaste by, rättare sagt långt till närmaste bebodda by - den by som ligger på en halvmils håll är en ödeby runt ett övergivet slott som ägts av den utdöda släkten Karnstein. Laura drar sig ibland till minnes att hon en gång i sexårsåldern hade en märklig dröm. Hon drömde att hon mitt i natten fick besök i sitt sovrum av en ung kvinna som utan att säga något kom till hennes säng och smekte henne kärleksfullt och så småningom drog sig tillbaka, bara försvann på ett oförklarligt vis, omärkligt och ljudlöst. Nu är Laura som sagt vuxen, och hon försmäktar i sin brist på umgänge och vänner. Så en kväll sker en vagnsolycka utanför slottet. Ett ekipage med ledsagande ryttare stormar fram i högsta fart längs vägen, gör en otursam gir och välter med vagnen. Tumultet lägger sig och en flicka i Lauras ålder lyfts ut ur vagnen, avsvimmad. Sällskapet leds av vad som verkar vara flickans mor, en ståtlig medelålders kvinna, troligen grevinna, som förklarar att hon är ute på ett viktigt uppdrag och absolut måste skynda vidare. Flickan är inte allvarligt skadad men hon bör kanske inte följa med när den skyndsamma färden återupptas - hon behöver vila. Det är Laura och hennes far som föreslår att flickan stannar en tid på slottet tills hon mår bättre. Det är så det går till när Lauras ensamhet äntligen bryts och hon får en jämngammal vän. Och flickans namn är - Carmilla. Längre än så bör inte handlingen i denna mycket spännande och mycket kusliga berättelse föregripas, en berättelse som än idag känns som en fullständig vampyrhistoria med alla de inslag av blodsmystik och sexuell hetta som vi förväntar oss. Redan i denna tidiga - kanske världens - allra första vampyrroman - är alltså genren fullgången och frågan är om en vampyrberättelse nånsin kan bli så mycket bättre, så mycket mer spännande än så här! Sheridan Le Fanu var liksom Bram Stoker irländare. Stoker publicerade sin stora vampyrroman Dracula - som ofta kallats vampyrgenrens första verk - år 1897. Men redan 25 år tidigare, 1872, hade Le Fanu gett ut volymen In A Glass Darkly med fem berättelser om det övernaturliga, däribland långnovellen eller kortromanen Carmilla. (Det är alltså lätt att se att Le Fanus verk kom ut före Stokers, men att utnämna en text till den absolut första i sin genre är svårare, bland annat beroende på att gränsdragningen mellan skönlitteratur och upptecknad folklore inte är enkel. Det har funnits föreställningar om blodsugande varelser långt innan det fanns romaner och noveller och vilken berättelse som var den absolut första kommer att handla om hur man avgränsar begreppen roman och novell från andra sorters texter.) Carmilla är, förutom en tidig vampyrberättelse, också en tidig lesbisk roman. Kärleken mellan Laura och Carmilla är het, den är fysisk, den är genomgripande och alltomslutande. Den sidoställer hela arsenaler av etablerade begrepp och förhållningsregler. Laura och Carmilla nonchalerar helt sonika den manliga regimen över könsmaktsordningen. De väljer själva vem de vill tillhöra - detta i en omgivning som är konservativt patriarkalisk och saknar acceptans för deras variant av kärlek.
Jag är ingen skräckläsare, jag har bara läst någon enstaka bok i den genren tidigare. Däremot har jag sett och tyckt väldigt mycket om En vampyrs bekännelse av Anne Rice från 1994, i regi av Neil Jordan, och Bram Stokers Dracula från 1992, i regi av Francis Ford Coppola. Det var väl ungefär så långt mina kunskaper om vampyrer sträckte sig när jag började läsa boken om Carmilla.

Carmilla är en kortroman på bara 115 sidor med ett efterord på tretton sidor. Det är inte mycket om man jämför med normallängden för romaner numera. Men så är ju den här romanen av äldre datum. Den kom ut 1872. Märkligt nog är den inte så känd, denna världens kanske allra första vampyrroman. Betydligt mer bekant är Dracula av Bram Stoker, som kom ut ett halv sekel senare, tydligt inspirerad av just Carmilla.

Den artonåriga Laura bor med sin far och deras tjänstefolk i ett stort gotiskt slott med många fönster och torn på en mycket enslig plats som är belägen i Österrike, på gränsen till Slovenien. Utanför slottets portar sträcker sig skogen flera mil till närmsta bebodda by. Lauras liv är väldigt ensamt, utan några jämnåriga att umgås med, men det ändras i samma ögonblick som en vagn dragen av fyra hästar kommer i sken på vägen förbi slottet och välter. En ung kvinna, Carmilla, lyfts ur vagnen av övriga i följet. Laura känner igen henne från en dröm hon hade som barn, en dröm som först gjorde henne lugn men sedan vettskrämd.

När Lauras far erbjuder Carmillas mor att ställa slottet till förfogande för hennes dotter, så att Carmilla kan återhämta sig under några veckor tills övriga i följet kommer tillbaka från ”en resa som gäller liv och död”, blir det upptakten på både djup vänskap, mystiska händelser, sjukdom och död. I byarna runt omkring slottet dör böndernas unga döttrar helt oförklarligt, samtidigt som vänskapen djupnar mellan Laura och Carmilla till något sinnligt, som Laura dras till, men samtidigt känner motvilja inför. Hon leker med Carmillas vackra hår och njuter av att lyssna till hennes låga, behagliga röst. Men vissa saker är mindre tilltalande, som Carmillas kyla, som inte passar ihop med hennes ungdom, och Carmillas vägran att berätta något om sig själv, sin mor och sin historia.

Inte lång tid efter Carmillas ankomst börjar Laura drömma mardrömmar. Hon ser en svart varelse, likt en stor katt, röra sig smidigt och snabbt i rummet på natten och hon känner hur den kliver upp i sängen då hon sover och sticker henne nedanför halsen. Efteråt tar den skepnad av en kvinna och försvinner ut genom dörren utan att öppna den. Laura blir blekare och svagare. Men Carmilla får henne att må bättre genom att lägga sina armar om hennes hals och viska kärleksfulla ord, som att ”mitt i min oändliga förnedring lever jag i ditt varma liv, och du ska dö – dö, ljuvligen dö – in i mitt”. Carmilla är på flera sätt gåtfull. Hon deltar inte i slottets bönestunder och hon sover nästan hela dagarna. När en last med renoverade tavlor anländer till slottet, finns där en tavla av en av Lauras förfäder, Mircalla (notera anagrammet), som dog hundratals år tidigare. Porträttet är en exakt kopia av Carmilla.

Ledtråd efter ledtråd serveras, men Laura och hennes far och hela tjänstestaben är som förblindade av Carmillas gracila och vackra gestalt, och ser inte att vad Carmilla längtar efter och behöver är Lauras unga blod, för att själv förbli evigt ung och kunna leva vidare oförsvagad.

Jag tyckte väldigt mycket om stämningen i språket och hur historien växte fram. Och hur författaren med små medel lyckades skildra Carmillas snabbt växlande känslor, från kärleksutbrott till iskyla och vrede, och tillbaka igen. Carmilla är en tunn liten bok som gjorde intryck.

Bloggen justnujusthar