Den franska fotografen
The French Photographer
Bok av Natasha Lester
Fotografen och krigskorrespondenten Jessica May reser till Frankrike för att skildra ockupationen. Alla motarbetar henne i hennes yrke, men så träffar hon kapten Dan Hallworth och en liten flicka. Trots att kriget rasar runtomkring utvecklar de en fin vänskap och Jessica får styrka att fortsätta sitt riskfyllda arbete. Sextio år senare åker D'Arcy Hallworth till Frankrike för att kurera en samling historiska fotografier. Snart upptäcker hon hemligheter om sin mor.
Lee Miller var modell, surrealistisk konstnär och otroligt skicklig krigsfotograf, verksam under andra världskrigets senare år. Det går en spännande dokumentär om henne på SVT play som jag såg mitt i läsningen av Natasha Lesters bok och som gjorde läsningen än mer intressant. Boken är ingen biografi, huvudkaraktären heter Jessica May, inte Lee Miller, men hon är baserad på den verkliga förlagan och många av hennes då existerande bundsförvanter gör gästspel i boken t.ex. Condé Nast, Man Ray och Matha Gellhorn m.fl.
Jag blir djupt berörd av Jess Mays nedhopp i ett krigshärjat Europa. Många händelser är gripande såväl för Jess, som tidigare levt ett sexuellt frigjort liv med mycket festande som modell för Vogue, som för läsaren. Boken väcker viktiga frågor om kvinnors plats under krig såväl som det lidande just de utsätts för i form av osynliggörande, förlust och sexuellt våld utan att för den delen förminska männens risktagande och dagliga misär.
Jess tid som krigsfotograf varvas med berättelsen om D'arcy som, sextio år senare, anländer till Frankrike, Le Lieu des Rêves, för att förbereda en utställning med bilder av en okänd konstnär. väl där får hon veta mer om sig själv och om en mörk hemlighet hennes mamma burit på.
Historien om D'arcy, samt hennes romans med den okände fotografens advokat, är ganska tam i jämförelse med Jessica Mays, kontrasten är för stor och D'arcys umbäranden tycks triviala i förhållande till de liv- eller död-situationer Jess ställs inför. Dessutom känns det som att de hemligheter D'arcy försöker nysta i kunde blivit avklarade på ett enda kapitel om bara karaktärerna pratade med varandra, vilket ibland kan vara lite frustrerande. Men som tur är är dessa kapitel betydligt färre.
Och det gör ingenting. Jag kommer ändå att minnas Jess May, inte bara för det hon upplever utan också för att hon är en kvinna som tar plats. En kvinna som, under fyrtiotalet, njuter av sex och inte skäms för det. Med risk för att det låter som en kliché: Jessica May är en stark och rolig kvinna. Här är ett exempel på hennes sarkasm:
"Ja", for hon ut, "fastän överstelöjtnant Hallworth har stridit i över trettio dagar utan vila, har han och jag lyckats upprätthålla ett hemligt sexuellt förhållande som går ut på att jag, utan jeep, kör genom artilleribeskjutningen varje kväll för att hitta det skyttevärn eller tält eller den övergivna by hans bataljon för tillfället gömmer sig i, förlustar mig med honom utan att någon ser eller hör och sedan kör tillbaka genom artilleribeskjutningen till mitt tält på sjukhuset i tid för att hinna stiga upp och ta mig an en ny dag, pigg och fräsch som en nyponros. Det är svårt att se hur sådan uthållighet kan göra mig till medlem av det svagare könet!"
Om ni ska läsa "Den franske fotografen", och det tycker jag att ni ska, läs gärna på om Lee Miller, eller se dokumentären, det ger läsningen en extra dimension.
Jag blir djupt berörd av Jess Mays nedhopp i ett krigshärjat Europa. Många händelser är gripande såväl för Jess, som tidigare levt ett sexuellt frigjort liv med mycket festande som modell för Vogue, som för läsaren. Boken väcker viktiga frågor om kvinnors plats under krig såväl som det lidande just de utsätts för i form av osynliggörande, förlust och sexuellt våld utan att för den delen förminska männens risktagande och dagliga misär.
Jess tid som krigsfotograf varvas med berättelsen om D'arcy som, sextio år senare, anländer till Frankrike, Le Lieu des Rêves, för att förbereda en utställning med bilder av en okänd konstnär. väl där får hon veta mer om sig själv och om en mörk hemlighet hennes mamma burit på.
Historien om D'arcy, samt hennes romans med den okände fotografens advokat, är ganska tam i jämförelse med Jessica Mays, kontrasten är för stor och D'arcys umbäranden tycks triviala i förhållande till de liv- eller död-situationer Jess ställs inför. Dessutom känns det som att de hemligheter D'arcy försöker nysta i kunde blivit avklarade på ett enda kapitel om bara karaktärerna pratade med varandra, vilket ibland kan vara lite frustrerande. Men som tur är är dessa kapitel betydligt färre.
Och det gör ingenting. Jag kommer ändå att minnas Jess May, inte bara för det hon upplever utan också för att hon är en kvinna som tar plats. En kvinna som, under fyrtiotalet, njuter av sex och inte skäms för det. Med risk för att det låter som en kliché: Jessica May är en stark och rolig kvinna. Här är ett exempel på hennes sarkasm:
"Ja", for hon ut, "fastän överstelöjtnant Hallworth har stridit i över trettio dagar utan vila, har han och jag lyckats upprätthålla ett hemligt sexuellt förhållande som går ut på att jag, utan jeep, kör genom artilleribeskjutningen varje kväll för att hitta det skyttevärn eller tält eller den övergivna by hans bataljon för tillfället gömmer sig i, förlustar mig med honom utan att någon ser eller hör och sedan kör tillbaka genom artilleribeskjutningen till mitt tält på sjukhuset i tid för att hinna stiga upp och ta mig an en ny dag, pigg och fräsch som en nyponros. Det är svårt att se hur sådan uthållighet kan göra mig till medlem av det svagare könet!"
Om ni ska läsa "Den franske fotografen", och det tycker jag att ni ska, läs gärna på om Lee Miller, eller se dokumentären, det ger läsningen en extra dimension.